Rovdjursföreningen förordar ett ambulerande tredje Rovdjurscentrum i landet

2011-04-26 |

Bild: Orsa rovdjurscentrum

SRF håller med NV i bedömningen att det finns ett stort behov av att förstärka informationsinsatserna om
rovdjur.
SRF håller också med NV i bedömningen att det inte finns behov av tre stora fasta rovdjurscenter som
åtminstone delvis kan komma att bekostas med statliga medel.
SRF håller också med NV i bedömningen att ”de frågor som bör vara avgörandet för behovet av ett tredje
rovdjurscenter är innehållet i den planerade verksamheten och möjligheterna att ha uppsökande verksamhet för att få så bra spridning som möjligt till de grupper som mest berörs av rovdjur.”

Med hänsyn till både personella och ekonomiska resurser, samt möjligheter till samordning och effektivisering av tillgängliga resurser, anser SRF att ett eventuellt mobilt rovdjurscenter bör knytas till ett av de två rovdjurscenter som redan finns – eller möjligen drivas gemensamt av dessa två center (Rovdjurscentret De 5 Stora i Järvsö och Rovdjurscentrum i Orsa-Grönklitt).

NV föreslår följande definition för ett rovdjurscenter: ” Ett rovdjurscentrum är ett regionalt informationscentrum för information om de stora rovdjuren och om förvaltning av dem. Rovdjurscentrum är från staten fristående organisationer och ska vara opartiska aktörer i rovdjursfrågan.”

SRF anser att uttrycket regionalt rovdjurscenter är missvisande. Med några få rovdjurscenter i landet måste dessa
betraktas som landsomfattande aktörer som ska förmedla opartisk/neutral information i rovdjursfrågan över hela
landet. Vi anser att definitionen bör vara: ett nationellt informationscenter med regional förankring.
För SRF är det viktigaste att rovdjurscentren är opartiska. Vi anser att den viktigaste förankringen finns i berörda
organisationer snarare än i en geografisk region.
SRF anser vidare att det faktum att rovdjurscentren bör vara fristående från staten inte får innebära att de
diskvalificeras från möjligheterna att ta emot statliga medel som en viktig del i deras grundfinansiering. Detta
som ett förtydligande – NV föreslår ju också att ”en långsiktig finansiering bör anordnas för rovdjurscentra
genom överenskommelser liknande de Naturvårdsverket har för naturum med tydliga uppdrag och
uppföljningar.”
När det gäller frågan om målgrupper anser SRF att målgruppsbeskrivningen bör kompletteras med att tydligt
peka ut barn och ungdomar som viktiga målgrupper. Dessa är sannolikt de viktigaste målgrupperna om man
långsiktigt ska kunna förändra attityder och förmå människor att grunda sina uppfattningar om rovdjur på fakta i stället för sägner och extrema tyckanden från olika håll.

I den underlagsutredning som NV beställt, inför diskussionerna om ett eventuellt tredje rovdjurcenter, föreslogs att man skulle ge vart och ett av de tre centren ansvar för specifika geografiska regioner och dessutom dela upp de olika rovdjursarterna mellan centren. SRF anser att detta är en förkastlig idé och det gläder oss att Naturvårdsverket inte har fört fram den i sitt remissförslag. De olika rovdjursarterna interagerar med varandra i naturen och de bör också behandlas gemensamt när man informerar om rovdjuren och de problem och möjligheter som följer i rovdjurens spår. Även när man ser till personella och ekonomiska resurser är det önskvärt att samordna insatserna när det gäller att producera informationsmaterial i olika former.

Sammanfattande synpunkter

  • Knyt en mobil enhet till ett de två befintliga rovdjurscenter som finns idag – eller ge dessa uppdraget att driva ett mobilt center tillsammans. Även i norr, och inte enbart i södra Sverige, finns behov av uppsökande informationsinsatser genom ett mobilt rovdjurscenter eller på andra sätt. Satsa alltså inte resurser på att etablera en mobil enhet på en tredje ort. Även en sådan etablering innebär, med NV-s ord, ”en mindre, fast utställning” med vad därav följer i form av kostnader, personalresurser m m.
  • Tydliggör att rovdjurscentren har ansvar att verka i hela landet – de bör alltså inte betraktas som regionala center.
  • Ett mobilt tredje rovdjurscenter räcker inte. Minst lika viktigt är att satsa resurser på att producera   faktabaserat informationsmaterial och förmedla detta till platser runt om i landet där man når många människor. Här är landets alla djurparker, med flera miljoner besökare per år, en av många tänkbara mottagare av sådan information. De skulle kunna fungera som ”satelliter” till befintliga rovdjurscentrer
  • Tydliggör betydelsen av att satsa resurser på att informera de på lång sikt – de viktigaste målgrupperna är barn och ungdomar.
  • Samordning och koncentration av personella och ekonomiska resurser till idag befintliga rovdjurscenter säkerligen ger ett bättre slutresultat än en splittring av resurserna på ytterligare ett center – även om detta center är mobilt.
  • Oavsett frågan om ytterligare ett rovdjurscenter. Rovdjurscentren kommer inte heller i framtiden att bli de enda avsändarna av information. Viltskadecenter, länsstyrelser och Naturvårdsverket kommer även i framtiden att ha informationsansvar i vissa frågor. Även ideella organisationer och andra som i olika sammanhang informerar om stora rovdjur och relationer mellan människor och rovdjur kommer också i framtiden att spela en viktig roll.

Roger Olsson
ordförande
Svenska Rovdjursföreningen

Dokument för nedladdning

SRF remissvar februari 2011.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen