Rovdjursavvisande stängsel saknades vid samtliga vargattacker på får

2020-10-06 |

Under augusti och september i år har tre fårbesättningar i Siggefora utanför Uppsala fått djur dödade av varg. I samtliga fall har rovdjursavvisande stängsel saknats. Vargarna i Siggefora tillhör troligen Sveriges minst inavlade familjegrupp. För att undvika vidare angrepp är det därför extra viktigt att rovdjursavvisande stängsel sätts upp. Länsstyrelsen betalar ut bidrag för material och Svenska Rovdjursföreningen kan hjälpa djurägare att sätta upp stängsel.

Om våra tamdjur hålls innanför bra stängsel kan vi få vargarna att fokusera på det som de är bäst på – att jaga älg, rådjur, kronhjort, dovhjort, vildsvin, bäver och grävling. Vi vill se en generell kulturförändring där djurägare tar ett större eget ansvar och utnyttjar de bidrag som länsstyrelsen ger för stängsling. Oavsett om tamdjuren blir tagna av hundar, lodjur, räv eller varg är det en tragisk händelse för djurägaren men de flesta attacker går att undvika med rovdjursavvisande stängsel.

 

 

Rovdjursavvisande stängsel

De flesta angrepp av varg på får sker där det inte finns något stängsel (fäbodbete), ett enkelt fårstängsel utan el eller enbart två trådar elstängsel. Med rovdjursavvisande stängsel, med fem eltrådar eller välspänt fårstängsel och en ovanpåliggande eltråd, minskar sannolikheten för rovdjursangrepp betydligt, speciellt om stängslet monteras innan någon attack har skett.1 Länsstyrelsen betalar ut bidrag för rovdjursavvisande stängsel till djurägare i rovdjurstäta områden. Svenska Rovdjursföreningen har utbildade stängslingsansvariga och kan hjälpa djurägare med att montera rovdjursavvisande stängsel. När det är färdigt är det länsstyrelsens tjänstemän som godkänner stängslingen.

 

Siggeforareviret

Nyheten om att Uppsala fått ett nytt vargrevir ”Siggeforareviret” offentliggjordes av länsstyrelsen sista mars 2020. När får blir dödade av varg i Sverige så sker det ofta under augusti-september i samband med att de vuxna vargarna måste hitta föda till de växande valparna. De två vuxna vargarna i Siggefora är genetiskt viktiga individer och om de har fått valpar tillhör de troligen Sveriges minst inavlade familjegrupp. Hanen kommer från Tivedenreviret i södra Örebro län och har en mor som är finskrysk varg, resultatet av Sveriges enda lyckade vargförflyttning. Honan kommer från Gårdsjöreviret i Värmland, hennes farfar var en invandrad finskrysk varg.

Dokument för nedladdning

Pressmeddelande20201005.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen