Riksjaktvårdskonsulent jagar "the Italien way" efter minskad lodjurstilldelning

2011-02-20 |

Svenska Jägareförbundets reaktioner på den minskade tilldelningen för jakt på lodjur är i samma anda som reaktionerna på minskningen av antalet vargar i licensjakten. Men värre. Nu talar man öppet om att förvalta stammen genom illegal jakt, säger Svenska Rovdjursföreningen.

Fördömer Jägareförbundet illegal jakt, eller är det ok att tjuvskjuta lodjur om myndigheterna fattar fel beslut?  Tyvärr måste frågan ställas efter Svenska Jägareförbundets reaktioner över den minskade tilldelningen i årets licensjakt på lodjur.
Bakgrunden till reaktionerna är det beslut om minskade kvoter för lodjursjakten i Mellansverige som Naturvårdsverket fattade tidigare i veckan.

The Italien way
I ett blogginlägg på Svensk Jakts hemsida om beslutet konstaterar Svenska Jägareförbundets biträdande riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné "att om vi ska fråga Naturvårdsverket (underförstått om lov att jaga : SRF anm) är det kört".
Ligné refererar till den omfattande illegala jakten på varg i Italien - ”The Italian way” -och skriver:
-  Jag kan vara exakt hur politiskt korrekt som helst och fördöma illegal jakt, det gör jag alla dagar i veckan, men jag kan också vara fullständigt ärlig och konstatera att det är med italienska förebilder vi kommer att förvalta lodjuren i Sverige framöver.

Skjuter ändå
- Budskapet är alltså att om man inte får skjuta lagligt så skjuter man ändå. Är det Jägareförbundets uppfattning om hur våra rovdjursstammar ska förvaltas? frågar Svenska Rovdjursföreningens ordförande Roger Olsson.
Den nationella miniminivån för lodjur i Sverige är 300 föryngringar, men stammen kan tillfälligt tillåtas variera ner till 250. Naturvårdsverket har fattat beslut om årets jakttilldelning med utgångspunkt från kunskap om stammens storlek och med målet att antalet föryngringar i år inte ska bli färre än den lägsta, tillfälliga nivån på 250 föryngringar.
Till saken hör att det enligt lodjursforskaren Henrik Andrén inte finns något utrymme alls för lodjursjakt i år om stammen ska hållas över 250 föryngringar.  Från en rent vetenskaplig utgångspunkt är alltså årets tilldelning på 30 lodjur redan en eftergift åt jägarintresset.

Grundläggande viltförvaltning
Att reglera jaktuttaget med utgångspunkt från målnivåer och kunskap om stammens storlek är grundläggande för all förnuftig viltförvaltning. Hur skulle man annars göra? Ändå reagerar alltså Jägareförbundet våldsamt på de minskade kvoterna i Mellansverige.
I ett pressmeddelande kallar förbundet det nationella målet för lodjur (alltså 300 föryngringar) "närmast ouppnåeligt" och skriver:
- En bärande princip för Jägareförbundet är att de län som hyser lodjur ska kunna bedriva en meningsfull jakt på rådjur, hjort och andra bytesdjur. Allt annat är oacceptabelt.

- Det är alltså fritidsintresset för några procent av Sveriges befolkning som ska vara det överordnade målet, inte att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren, kommenterar Roger Olsson.

För mer information: Roger Olsson, ordförande Svenska Rovdjursföreningen, tel 070-53 22 110

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen