Riksjägarnas förbundsstyrelse säger nej till levande varg i den svenska naturen

2012-04-19 |

Det började med att 11 distrikt sade nej till frilevande varg i Sverige. Nu står hela förbundet bakom kravet på ett vargfritt Sverige.

Jägarnas Riksförbund skruvar upp temperaturen i den infekterade vargdebatten - och säger bestämt nej till frilevande varg i Sverige.
Uttalandet antogs av förbundsstyrelsen vid årsstämman på Bommersvik.
Tidigare har 11 distrikt inom Riksjägarna uttalat samma sak, nu står alltså hela förbundet bakom kravet.

– Styrelsen konstaterar att den havererade rovdjurspolitiken skapat en helt oacceptabel situation där några få län fungerar som avelsstationer för att nå ett ospecificerat nationellt mål för varg, säger ordförande Solveig Larsson.

Sex punkter
Styrelsen ställer sig bakom förbundets rovdjurspolicy och lyfter fram sex punkter som måste uppfyllas om det över huvud taget ska kunna finnas några förutsättningar för en fungerande rovdjurspolitik.

  • Sveriges regering och riksdag måste fatta beslut som anpassar politiken efter svensk lagstiftning. Det handlar bland annat om att "främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammar".
  • De nationella målen för samtliga fem stora rovdjur ska utgöra summan av regionala övre tolerans- och beståndsmål, vilka ska fastställas i en regional beslutsprocess med bred folklig förankring. Kommunalt veto ska gälla, anser förbundet.
  • Rovdjur som uppträder i omedelbar närhet av människas boning ska omgående få avlivas, oberoende av bevarandestatus och utan risk för "obefogade rättsliga åtgärder".
  • Samhället måste via allmänna medel svara för alla rovdjurskostnader och fullt ut ersätta alla former av direkta, indirekta och förebyggande kostnader, liksom alla former av inkomstbortfall förorsakade av de stora rovdjuren.
  • Eftersom de svenska vargarna utgör en del av den östeuropeiska stammen bör antalet vargar i Sverige kunna sänkas till en acceptabel nivå utan att artens bevarandestatus äventyras.
  • All rovdjursforskning måste bedrivas opartiskt och alla resultat presenteras på ett lättillgängligt, öppet och förståligt sätt.

Här är hela pressmeddelandet från ordförande Solveig Larsson:

JÄGARNAS RIKSFÖRBUNDS FÖRBUNDSSTYRELSE BESLUTADE ENHÄLLIGT ATT SÄGA ”NEJ TILL FRILEVANDE VARG”

Under förbundets styrelsemöte på Bommersvik den 18 april beslutade styrelsen om att säga ”Nej till frilevande varg” i Sverige.
Styrelsen konstaterar att den havererade rovdjurspolitiken skapat en helt oacceptabel situation där några få län fungerar som avelsstationer för att nå ett ospecificerat nationellt mål för varg.
Drabbade människor upplever sig rättslösa och helt utan makt att själva kunna påverka sin situation. Förbundsstyrelsen står bakom förbundets rovdjurspolicy och poängterar nedanstående sex punkter i policyn som ovillkorligen måste uppfyllas om det skall kunna finnas några som helst förutsättningar för en fungerande rovdjurspolitik.
Sveriges Regering och Riksdag måste fatta beslut som anpassar politiken efter svensk lagstiftning. I jaktlagens 4 § andra strecksatsen anges ”främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammar.”
De nationella målen för samtliga fem stora rovdjur skall utgöra summan av regionala övre tolerans- och beståndsmål, vilka ska fastställas i en regional beslutsprocess med en bred folklig förankring. I de fall något lokalt beslutsorgan fattar beslut att något av de fem stora rovdjuren, med anledning av oacceptabel negativ påverkan, inte kan finnas frilevande skall det ovillkorligen accepteras. Vilket innebär att kommunalt veto gäller.
Rovdjur som uppträder i omedelbar närhet av människas boning skall omgående få avlivas, oberoende av bevarandestatus. Avlivningen skall kunna ske på den enskildes initiativ utan risk för obefogade rättsliga åtgärder.
Samhället måste via allmänna medel svara för alla rovdjurskostnader och fullt ut ersätta alla former av direkta, indirekta och förebyggande kostnader, liksom alla former av inkomstbortfall, förorsakade av de stora rovdjuren.
Vargarna i Sverige utgör en del av den östeuropeiska stammen, vilka befinner sig i den västligaste delen av sitt möjliga utbredningsområde. Därför kan antalet vargar i Sverige, utan att äventyra artens bevarandestatus, sänkas till en nivå som motsvarar en för samhället och av drabbade människor accepterad toleransnivå.
All rovdjursforskning måste bedrivas opartiskt och alla resultat presenteras på ett lättillgängligt, öppet och förståligt sätt.
Jägarnas Riksförbund betonar att den rådande situationen inte kan skyllas på vargen utan helt på det politiska kaoset som inte tar någon som helst hänsyn till drabbade människor. Medel ur viltvårdsfonden skall inte användas för att täcka kostnader skapade av rovdjur utan där måste allmänna medel användas.

Förbundsordförande
Solveig Larsson

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen