Riala - Bygden i två läger

2011-04-19 |

Dagen efter vargattacken är den en självklar snackis bland ortsborna i Riala, söder om Norrtälje. Och visst känner en del oro, men långt ifrån alla.

Tidigt på söndagsförmiddagen var en kvinna ute och gick med sitt barn i barnvagn i Rörmossen, utanför Norrtälje. Med på promenaden var också familjens hund, som sprang lös en bit längre fram på vägen.
– Vad som sedan hände har vi olika uppgifter om och än så länge har vi inte kunnat fastställa händelseförloppet ordentligt, säger Hanna Dittrich Söderman på länsstyrelsens naturvårdsenhet i Stockholm.

Fakta
Sedan ett par år tillbaka finns det ett vargrevir med en hane och en tik i trakterna kring Riala, söder om Norrtälje. Det är Sveriges geografiskt minsta vargrevir och ifjol fick vargparet fyra valpar. Dessa är nu ett år gamla och om de inte redan har lämnat sina föräldrar kommer de troligen att göra det inom kort.

Huruvida vargparet kommer att få några valpar i år är ännu för tidigt att säga men eftersom paret följs åt och tiken dessutom har löpt, tyder mycket på att valpar kommer att födas även i år. I så fall sker det om bara några veckor.

Vargarna i Rialareviret lever mestadels av rådjur och födotillgången anses vara god, då vargarna inte utökat sitt revir.

Källa: Hanna Dittrich Söderman, länsstyrelsen i Stockholm

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen