Renägarna ger inte Naturvårdverket några alternativ för finsk-ryska vargtiken

2012-10-31 |

Foto Nv. Inför tredje släppet vid tredje flytten klipptes sändaren av. Den hade gett henne skavsår hette det i en kommentar. Men eftersom hon inte skulle sövas mer var det givet att halsbandet skulle av.

UPPDATERAD 1 nov. Naturvårdsverket har bara några dagar att bestämma sig för om den finsk-ryska vargtiken ska flyttas en fjärde gång. Före helgen ska de lämna besked.
I dag onsdag träffade Ruona Burman, viltsamordnare på Naturvårdsverket, representanter från de berörda samebyarna Voernese och Vilhelmina södra. Mötet ägde rum på Stadshotellet i Vilhelmina.

Dagordningen gällde den uppkomna situationen sedan det stod klart att den finsk-ryska vargtiken slagit sig ner tillsammans med en hane på samebyarnas vinterbetesmarker.

– Det blev aldrig någon diskussion. Vi förklarade att vi snart flyttar ned våra renar i området och att vargarna inte kan vara kvar då. Tjänstemännen från Naturvårdsverket argumenterade inte emot, säger Tomas Kristoffersson, ordförande i Voernese till Jakt & Jägare.
Verket står alltså inför två alternativ för vargparet, flytta vargarna eller avliva dem.
Renägarna gjorde klart för verket att några andra alternativ inte finns. De vill inte ha vargparet springande i renhjordarna som snart är på väg ner från fjällen till området där vargarna uppehåller sig.
Flyttas inte vargparet kommer ansökningar om skyddsjakt att lämnas in, är budskapet till Ruona Burman.
Den finsk-ryska vargtiken flyttades tre gånger under ett år med början våren 2011. Varje gång gick hon tillbaka upp mot området i renbetet där hon hade fångats in.
Andra gången hon flyttades, från Idre ner till Tiveden, hade hon sällskap av en hane som hon gick i par med i Idreområdet under sommaren och en bit in på hösten. Paret kom ifrån varandra på sin väg tillbaka upp genom Mellansverige. Hanen gick raka vägen mot Idreområdet och tiken drog sig lite åt nordöst och hamnade så småningom i norra Hälsingland innan hon vände västerut och stannade i Jämtland och nya renområden.
Hanen passerade genom det vargtomma området öster om Västerdalälven. Där tjuvsköts han, eller kördes ihjäl med skoter. Hans sändare hittades på isen vid bron över Fulan vid Fulunäs en bit norr om Sälen.
Det finns en etisk regel som säger att en varg inte skall kunna sövas mer än tre gånger. Nu står Naturvårdsverket inför valet om man skall frångå denna regel och söva henne en fjärde gång. En diskussion om detta ska tas med de forskare som har rutin på sövning.
Beslutet om det blir någon flytt ska tas redan innan helgen.
Men hur skall man kunna hitta ett annat alternativ. Renarna är i princip redan på väg ner från fjällen.
Och alternativet att skjuta vargparet är inget realistiskt alternativ. Det  skulle rimma illa med alla ansträngningar att forma en genetisk frisk vargstam i Skandinavien.
Får inte den finsk-ryska tiken leva vidare och föda de valpar som vargstammen i Skandinavien så väl behöver, vilken varg ska då kunna leva och ha en framtid på halvön.

Uppdaterat 1 nov
– Sannolikt blir det skyddsjakt på dem, att de tas bort därifrån helt enkelt, säger Gunnar Ledström, rovdjursansvarig på Länsstyrelsen till P4 Västernorrland.
Vid mötet frågade Burman om det fanns någon möjlighet att driva renarna till ett annat område.
– Att flytta tusentals renar åt något håll blir jättekostsamt och det var man inte ens villig att försöka från samebyarnas håll, säger Gunnar Ledström.

På frågan "Vad det skulle det innebära för vargstammen i Sverige om vargtiken skjuts" säger han så här:
– Det är en viktig individ, det är klart, men det är ju som det är och förhoppningsvis kommer det fler vargar. Det dyker upp någon då och då som vandrat på egna ben ner genom norra Sverige, säger han till radion.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen