Rekordmånga järvföryngringar i Västerbotten - medan kungsörnarna minskar

2012-11-12 |

Västerbotten har en miniminivå på 26 föryngringar - länet hade 28 förra vintern.

Antalet järvföryngringar i Västerbotten är det högsta någonsin sedan inventeringarna startade 1996. Lodjuren har ökat något sedan i fjol men kungsörnshäckningarna har minskat. Man bedömer att sex olika vargindivider har rört sig i länet, men vid olika tillfällen.
Detta konstaterar Länsstyrelsen i sin slutrapport om säsongens rovdjursinventeringar till Naturvårdsverket och Sametinget.

I år konstaterades 28 föryngringar av järv i Västerbottens län. Med årets resultat passerar länet för andra gången den miniminivå på 26 föryngringar som finns angivet i Västerbottens förvaltningsplan för arten. Järvstammen uppgår till ca 150 individer.

- Så många har vi inte haft något år sedan inventeringarna startade 1996. Två föryngringar delas med Jämtland respektive Norrbotten. Dessutom tillfaller Västerbotten hälften av en föryngring som ligger på den norska sidan. Slutsiffran blir då 28,5 järvföryngringar för Västerbotten säger Linda Backlund, rovdjursförvaltare på Länsstyrelsen.

Lodjuren fortsätter att öka
Under inventeringarna konstaterades 33 familjegrupper, dvs. honor med ungar, av lodjur i Västerbotten. Därtill har två familjegrupper rört sig i både Norr- och Västerbotten och en tredje grupp har rört sig i både Västerbotten och Jämtland. Totalsumman blir därför 34,5 föryngringar av lodjur för Västerbottens del, vilket motsvarar ca 200 djur.

Enligt Länsstyrelsens nuvarande förvaltningsmodell bör det finnas mellan 18 och 28 föryngringar av lodjur i länet varje år. Stammen ligger därmed över det övre gränsvärdet.

-Målet är därför att minska lodjursstammen i länet. Ett led i detta arbete är den nu pågående skyddsjakten efter lodjur, konstaterar Linda Backlund.

Färre kungsörnshäckningar
Antalet kungsörnshäckningar minskade jämfört med föregående år. Endast 35 häckningar lyckades i de 91 revir som var besatta av örnar. Nio ytterligare häckningar misslyckades Det har varit ett dåligt smågnagarår i år och det påverkar sannolikt häckningsframgången. Kungsörnsstammen i Västerbotten uppskattas till ca 280 individer.

Vargar på genomresa
Länsstyrelsen bedömer att sex olika vargindivider har rört sig i länet under inventeringssäsongen oktober 2011 till och med september 2012. Samtliga observationer rörde ensamma vargar och DNA-prover har inte kunnat fås från alla. Siffran är därför något osäker. I september fotades två olika vargar söder om Åsele. Dessa bedöms vara den finsk-ryska vargtiken och hennes följeslagare, en hane från Värmland, som nu har bildat revir i Västernorrlands län.

Björnar vanligast
Björnstammen bedöms fortfarande ligga kvar kring 300 individer, med en något vikande tendens. Björnstammen följs med hjälp av björnobservationer under älgjakten och med regelbundna spillningsinventeringar. DNA-analyser av spillning gjordes både 2004 (ca 300 individer) och 2009 (ca 300 individer). Nästa spillningsinsamling planeras för år 2014.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen