Propositionen ett nytt skamgrepp i svensk rovdjurspolitik

2013-09-30 |

I mitten av september bjöd Sveriges miljöminister på en plågsam föreställning under en presskonferens. Med förrädiska uttalanden om landets rovdjursstammar lanserade hon regeringens nya rovdjursproposition som öppnar för en kraftig avskjutning av de svenska rovdjuren.

Ledare, publicerad i Våra Rovdjur nr 3

Orimligt små populationsstorlekar föreslås av regeringen, som maktfullkomligt ålagt sig själv att avgöra vad som är en vetenskapligt betryggande nivå för gynnsam bevarandestatus för de stora rovdjuren. Regeringens egen expertmyndighet, Naturvårdsverket, som hittills haft ansvaret, har uppenbarligen entledigats från uppgiften.

Nu handlar det om politiskt motiverade ställningstaganden, som är något helt annat än de vetenskapliga bedömningar som krävs för att avgöra hur stora rovdjursstammarna måste vara för att de ska överleva och klara sig bra i framtiden. Ministern har i denna sin nya roll gjort en vulgärtolkning av vetenskapen.

Det är uppenbart att det passar hennes egna syften för ett vargfientligt centerparti – att skjuta ner vargstammen i utbyte mot jägarröster så att partiet inte ska åka ut ur riksdagen.

Läs hela Ann Dahlerus ledare här

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen