Planerar för jakt i vinter: 14 vargrevir på Naturvårdsverkets licenslista

2013-12-15 |

Naturvårdsverket planerar för omfattande jakt på varg vinter. Bilden är de två Fulufjällsvargarn som hann dödas innan licensjakten, som försåtligt döptes till urvalsjakten, stoppades förra vintern.

Knappt hade Riksdagen lyft sina fingrar från omröstningsknapparna
om "Vargproppen" så var Naturvårdsverket, NV, framme och begärde
in förslag från varglänens länsstyrelser vilka vargrevir inom respektive
län som skulle vara lämpliga att ta bort.

Tre dagar fick de tre varglänen Örebro, Dalarna och Värmland på sig. Förslagen skulle vara inne före helgen. Observera att detta än så länge endast är förslag utifrån det man visste om reviren efter förra vinterns inventeringar.
Naturvårdsverket vill att föreslagna revir skall vara lämpliga för jakt
i förhållande till genetisk status, tätheten mellan reviren i ett
område samt socioekonomiska konsekvenser.

Örebro anger tre revir som lämpliga:
Vilingsberg, Kindla och Hedbyn, alla med valpar i år.
Dessutom vill man öppna för licensjakt i ett område öster om
Norareviret där det går två vargar. Detta för att förhindra en
"förtätning" av vargpopiulationen i området. Man lägger in en brasklapp i
det senare; att det inte är vargar från Norarevire som besöker området
då och då. Inget av nämnda revir har ställt med något allvarligare.

Dalarnas förslag omfattar två revir:
Äppelbo och Aamäck, båda med valpar i år.
Övriga revir anser inte Länsstyrelsen är jaktbara på grund av olika omständigheter.
Inget av dessa revir orsakar några större besvär för de få människor som bor i trakten.

Värmland tar i ordentligt och anger hela åtta revir som möjliga att jaga:
Värnäs, Medskogen, Trång, Kläggen, Gräsmark, Acksjön, Brattfors och
Karlstad.
Det senare ett nytt parrevir som troligen är de vargar som
orsakat skadorna på alpackorna utanför Kil på försommaren och angrepp på
två kvigor vid olika tillfällen under sommaren på gården Tranhem väster
om Karlstad.
De fem första ligger alla i norra Värmland, i princip inom det område som haft vargrevir längst av alla områden i landet.
Acksjön och Brattfors stör ingen och "Karlstadparet" har gjort två
misstag - alpackorna i Kil som hittills kostat över 300 000 kronor i ersättning till ägaren, samt dödat två kvigor.

Från övriga varglän;
Västra Götaland, Gävleborg och Jämtland har NV inte begärt in förslag på
lämpliga revir. Vilket torde bero på att det inte finns så många revir
att eventuellt jaga.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen