Peter Egardt tar ansvaret för våra vargar

2012-01-25 |

Peter Egardt blir ansvarig för våra vargar.

Peter Egardt är ny ordförande i kommittén för hållbar rovdjurspolitik för varg.
Regeringen beslutade idag att utse Peter Egardt till ordförande i kommittén för hållbar rovdjurspolitik för varg. Peter Egardt är landshövding i Uppsala län.

Syftet med kommittén är att följa arbetet med utvecklingen av vargstammen i Sverige och bistå regeringen i arbetet med att utveckla en hållbar rovdjurspolitik för varg.
Kommittén skall medverka i Naturvårdsverkets arbete med att utarbeta en förvaltningsplan för varg och följa resultatet i Rovdjursutredningens arbete. Kommittén skall även ge berörda organisationer möjlighet att medverka i arbetet med att nå gynnsam bevarandestatus för varg, med hänsyn till berörda intressen, näringar och verksamheter.

Hur han ser på rovdjur framgår i detta lilla citat från Upplandsnytt:
"- Det är inte rimligt att antalet lodjur i Uppsala län är beroende av antalet i resten av landet. Det skriver landshövdingen i Uppsala län Peter Egardt och länsstyrelsens naturvårdsdirektör Lennart Nordvarg.

I en debattartikel i UNT idag riktar de kritik mot Naturvårdsverket. Egardt och Nordvarg tyckeratt antalet lodjur bör baseras på förutsättningarna som finns i respektive län. De tycker också det kan vara nödvändigt att öka jakten på lodjur i Uppsala län för att balansen mellan rov- och bytesdjur inte ska rubbas."

Debattartikeln som det hänvisas till finns här nedan.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen