Oskyldig ändring i §28 har förvandlat älgjakten till vargjakt


2013-10-17 |

Flera vargrevir i Värmland och Dalarna saknar nu intakta föräldrapar vilket drabbar valparna i reviren.

UPPDATERAD. På bara några månader har 11 vargar skjutits, flera av dem föräldradjur, på olika håll i Mellansverige. Minst fem valpkullar saknar en av sina föräldrar och går nu en svältvinter till mötes. Det är resultatet av en till synes oskyldig ändring i Jaktförordningens §28 som regeringen genomförde i somras.

Under den senaste månaden har sju vargar dödats i samband med löshundsjakt på klövvilt, ytterligare två har påskjutits och kanske skadats.
Det har skett med stöd av den regel i Jaktförordningen som ger tamdjursägare rätt att döda rovdjur som angriper tamdjur enligt §28, i dessa fall jakthundar. Ytterligare fyra vargar har skjutits med stöd av samma paragraf sedan 1 juli, då i samband med angrepp på tamboskap.
Under hela 2012 sköts fyra vargar med stöd av §28, året innan två. Nu har alltså minst 11 vargar dödats på mindre än fyra månader.
Länsstyrelsen tog över
1 juli i år fråntogs polisen ansvaret att bedöma om den som skjutit ett rovdjur i samband med tamdjursangrepp följt §28. Istället fick länsstyrelsernas besiktningsmän den uppgiften.
Enligt landsbygdsminister Eskil Erlandsson gjordes ändringen för att öka rättssäkerheten.
Den som skjutit en varg ska själv anmäla detta till länsstyrelsen, tidigare skulle han kontakta polisen.
Tryggare utan frågor
Det finns självfallet inget skäl att tro att Sveriges vargar ändrat beteende med anledning av lagändringen. Däremot känner sig tydligen ett antal jägare trygga med att ta tillfället i akt när man inte längre riskerar att behöva svara på polisens frågor i efterhand.
- Helt uppenbart finns det för många jägare som inte förmår tillämpa §28 på ett ansvarsfullt sätt när kontrollen mjukas upp.  Därför måste man återgå till att låta polisen undersöka om allt gått rätt till, säger Roger Olsson, ordförande i Svenska Rovdjursföreningen.

- I annat fall kan konsekvenserna bli allvarliga både för enskilda vargfamiljer och på sikt för vargstammen i stort.
Stora påfrestningar
En död föräldravarg, i de flesta fall hanen, innebär  stora påfrestningar på kvarvarande vargar i reviret. Ofta är det föräldratiken som blir ensam tillsammans med sina i dagsläget ca fem månader gamla valpar. Det dröjer ännu ett halvår innan årets valpar är stora nog att klara sig själva. De har en svår vinter framför sig.
I Korsåreviret på gränsen mellan Gävleborg och Dalarna sköts två vargar på onsdagen. Den ena vargen är föräldratiken och den andra troligen en fjolårstik. Minst fyra valpar har lämnats med hanen som försörjare.
Ett liv i stillhet
Föräldravargarna i de sju berörda reviren i Värmland och Dalarna har inte gjort speciellt mycket väsen av sig. De lever sina liv i stillhet och vårdar sina valpar långt från bebyggelse. Samtliga påskjutningar i samband med löshundsjakt har skett långt ute i folktomma skogsområden.
De åtta drabbade reviren är Lövsjön,  Björnås, Korså, Kukumäki i Dalarna och de värmländska Höljes, Fänstjärn, Acksjön och Forshaga.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen