Öppet brev till Daniel Ligné

2011-03-08 |

Hej Daniel!
Du har det inte lätt! Extrema tider väcker extrema åsikter skriver du. Du själv verkar vara den som mest underblåser extrema åsikter. Din tro att stora rovdjur utrotar sina bytesdjur hör hemma i fablernas värld – rådjur och lodjur har levt sida vid sida i åtminstone 2 miljoner år utan att utrota varandra, varför skulle de göra det nu?

Mänsklig jakt på rådjur på 1700-1800 talet ledde sånär till rådjurens utrotning i Sverige. Några gods i Skåne blev dess räddning. Under mitten av 1900-talet expanderade rådjuret i Sverige och kom att nå ända till fjälltrakterna – kring 1990 hade vi kanske mer än 1 miljon rådjur i det här landet.
De stora rovdjuren har ökat men har en bra bit kvar till en nivå som svarar mot normalförhållanden mellan rovdjur och bytesdjur i orörda ekosystem.
Visst, en del människor ( 3% av Sveriges befolkning) vill jaga, och Jägareförbundet fick under 30-talet samhällets förtroende att förvalta viltstammarna.
Sedan dess har nya vindar blåst och kunskaperna om naturen och ekologin ökat, men den kvarvarande mer eller mindre orörda naturen har minskat ofattbart mycket. Det som i dag återstår kan inte förvaltas på samma usla sätt som tidigare generationer om vi ska ge kommande generationer glädjen att uppleva en flora och fauna som vi själva fortfarande har en liten bit kvar av.
Om förvaltningen av vår fauna ska skötas som du och dina meningsfränder anser är det dags att ta bort uppdraget från er och låta naturvårdsorganisationerna tillsammans med biologiskt förstående jägare (för jakt kan behövas) ansvara för förvaltningen.
Att som du påstå att ”vi kommer inte att göra som samhället säger åt oss att göra” är verkligen sandlådenivå, både på kunskap och omdöme.
När nu samhället mer och mer uppmärksammar och engagerar sig i faunavård måste man lyssna. Gamla s.k. ”rättigheter” får man kasta bort och börja tänka i nya naturbevarande banor.

Om jägarorganisationerna ska överleva i framtiden måste de låta de vilda djuren förvaltas av – ja, just det – de vilda djuren. Det som eventuellt blir över kan sedan utsättas för mänsklig jakt.
Vi är många på jorden och vi blir allt fler i rasande takt, det är verkligen på tiden att börja tänka och agera på annat sätt än att bara se till den egna egoismen – jag ska jaga, alla andra får flytta på sig och får jag inte igenom min vilja så tjurar jag och ger fan i lagar, förordningar och överenskommelser.

Hälsningar
Hans Ring
Medlem av Jägareförbundet i mer än 40 år men har nu klivit av då förbundet inte begripit att de måste liera sig med de som jobbar för en mer ursprunglig faunasammansättning.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen