Omräkningsfaktorn – vetenskap som blivit en skitsak

2019-04-15 |

Vargbajs som DNA-märks är det säkraste sättet att räkna antalet vargar i en population anser inventeringsexperter. Efter devisen en bajs en varg.

I dag måndag var det meningen att Naturvårdsverket skulle berätta vilken nivå den framtida omräkningsfaktorn för varg skulle hamna på.
Det blev ingen ny siffra, tio gäller fortfarande.
Men det sista är inte sagt i denna långa vetenskapliga process vars slutresultat torde ligga någonstans mellan åtta och tio.

Naturvårdsverket har nämligen beslutat att antalet vargar under två inventeringssäsonger skall räknas på individnivå. Bajs efter varg skall samlas in för att DNA-kartlägga vilka och hur många vargar som finns i landet.

Sedan länge har förhandsnacket för en ny omräkningsfaktor legat på runt åtta. Under senare tid har nya uträkningar och modeller hamnat på allt mellan 8,8 och 9,2. Tio var de flesta överens om var en alltför hög siffra för att utifrån antalet familjegrupper räkna fram antalet vargindivider.
En omräkningsfaktor på åtta hade inneburit att antalet familjegrupper i landet behövt ökas från nuvarande 30 till 38 för att behålla miniminivån 300 vargar. Men all denna sifferexercis har alltså kommit av sig.
Siffran tio (10) gäller fortfarande som omräkningsfaktor vilket innebär att antalet familjegrupper fortfarande kommer att ligga på 30 som ett absolut minimiantal. I alla fall under två år då DNA-experimentet ska pågå parallellt med att faktorn tio används.
– Genom att gå över till att inventera varg genom en utvidgad insamling av DNA skulle vi kunna beräkna vargpopulationens storlek direkt, utan att gå omvägen via en omräkningsfaktor. Men innan det kan bli aktuellt måste vi verifiera att metoden fungerar, se till att förvaltande myndigheter får de resultat de behöver för att genomföra sina uppdrag samt göra en ekonomisk analys, säger Jens Andersson, handläggare på Viltanalysenheten.

För att komma fram till att räkna vargar som bajsar DNA har tre olika metoder för populationsberäkning utvärderats. Två forskargrupper har tagit fram de tre metoder som en expertpanel vänt ut och in på för att bedöma vilken av som är den mest trovärdiga.
Experterna kom fram till de synes självklara, att helt enkelt räkna antalet vargar med hjälp av DNA. Och också ta hänsyn till vilka av de DNA-räknade som dör under inventeringsperioden. Att samtidigt använda sig av den gängse fysiska inventeringen av antalet familjegrupper gånger omräkningsfaktorn är ett sätt att kontrollera att insamlandet av bajsar är trovärdigt.

En bajsinventering
gjordes vintern 2017/2018 som gav nästan på pricken samma resultat som den fysiska inventeringen - runt 300 vargar för båda inventeringarna minus 45 döda vargar. Det fanns alltså endast 260 vargar när inventeringssäsongen var över 31 mars 2018.
Ändå redovisade slutrapporten att antalet vargar i landet var 305.
Men det var bara halva sanningen eftersom det var vargar som funnits levande någon gång under inventeringsperioden 1 oktober till 31 mars.
Siffran sade inget om hur många kända av de DNA-inventerade vargarna som dött under samma period och på så sätt inte längre fanns i livet.

Kanske kommer vi att få de rätta siffrorna i fortsättningen när slutrapporten kommer.
Naturvårdsverket hoppas att alla kommer att hjälpa till att samla bajs i skogarna till vintern. Både jägare, allmänhet och intresseorganisationer och förstås även länsstyrelsernas spårare.

 

 

Dokument för nedladdning

Varg räknas för många.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen