NYA MININIVÅER FÖR LO: Södra Sverige tar över minskningen i Norra Sverige...

2019-03-08 |

Totalt för landet sker ingen förändring av miniminivån för antalet lodjursfamiljer. Istället sker en justering mellan Norra och Södra rovdjursförvaltningsområdena med en minskning i norr och motsvarande höjning i Södra.

Minst 147 lodjursfamiljer ska finnas även kommande år i Sverige.
När Naturvårdsverket nu lägger fast miniminivåerna för lodjur i Sverige handlar det främst om en omfördelning mellan norra och södra Sverige.
Nya nivåerna gäller för de kommande fem åren fram till mars 2024.

147 familjegrupper var också miniminivån för landet även i den gamal nivån som nu inte längre gäller.
Vid en snabb jämförelse med förra miniminivån minskas de nya nivåerna i Norra området och ökar i det Södra, vilket har varit ambitionen hos Naturvårdsverket i flera år.
Mellersta området ligger kvar på samma antal som tidigare med en viss justering mellan länen i området. Värmland +3 och Västra Götaland + 3 får ta det mesta av den inbördes justeringen.
Det län i Mellersta som förlorar flest lofamiljer är Gävleborg som blir av med hela tre familjer, från 13 till 10.
I Norra området är det Jämtland och Västernorrland som får den största minskningen av familjegrupper med fyra vardera.
I Södra är det framför allt Skåne som får den stora förändringen med tre lofamiljer istället för noll. Merparten av övriga län i Södra får en uppjustering med en familj.

De 147 familjegrupperna fördelas enligt nedan
Inom parentes förra miniminivån.

Norra rovdjursförvaltningsområdet 58 (66.5)

Norrbotten 17 (17)
Västerbotten 13 (13.5)
Jämtland 16 (20)
Västernorrland 12 (16)

Mellersta 62 (62)
Dalarna 7,5 (6,5)
Gävleborg 10 (13)
Värmland 11 (9)
Stockholm 3,5 (2,5)
Uppsala 10 (11,5)
Örebro 7 (9,5)
Västmanland 3 (3)
Västra Götaland 10 (7)

Södra området 27 (18,5)
Södermanland 3 (3)
Östergötland 4,5 (3,5)
Jönköping 3,5 (2)
Kronoberg 4 (3)
Kalmar 4 (3)
Blekingen 2 (1)
Skåne 3 (0)
Halland 3 (3)






Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen