Nu räknas vargreviren som är enbart länsegna revir på decimalen när

2014-11-09 |

Från nu räknas endast de länsegna reviren för att kunna säkerställa att miniminiver och förvaltningsnivåer går att hantera på rätt sätt.

I och med att varglänen själva nu ska ta beslut om eventuell licensjakt på varg och då ta hänsyn till länets åtagande vad gäller miniminivå och förvaltningsnivå kommer endast de länsegna reviren att räknas.
Tidigare har det räknats lite slarvigt Ofta har man pratat antalet vargar som berör länet. På så sätt har t ex Värmland tillräknats nära 200 vargar när man haft högst 150 vargar.

Naturvårdsverkets har bestämt följande miniminivåer för varg för de åtta varglänen i Mellanssverige:
(Andra siffran är förändringen från förslaget till Naturvårdsverket)
Dalarna 7 +- 0
Gävleborg 2 - 2
Värmland 11 + 4
Stockholm 0 - 1
Uppsala 0 - 1
Örebro 5 + 2
Västmanland 1 +- 0
Västra Götaland 1 - 2
Totalt 27

Naturvårdsverket ändrade Länsstyrelsernas förslag till mininivåer för
flera län. Alla s k luftrevir är borttagna och fördelade på län med fler
vargar. Enligt justeringen ska Värmland ha minst 11 vilket är fyra mer än Viltförvaltningens och senare Samrådsgruppens förslag,
Örebro skall ha fem vilket är två mer än förslaget, Dalarnas sju är oförändrat, Stockholm och Uppsala inget revir (de har inga men i förslaget fick de ändå revir), Västmanland ett oförändrat och Västra Götaland ett vilket är två färre än förslaget från Länsstyrelsen.

Vid inventeringen i vintras hade:
Dalarna 7,8 länsegna revir med valpar
Gävleborg 2
Stockhom 0
Uppsala 0
Värmland 15
Västra Götaland 0,5
Örebro 6,8

Dalarna hade alltså 7,8 länsegna revir med valpar senaste vintern.
Decimalen 0,8 beror på att man numera räknar delar av ett revir när
reviret delas med andra län eller Norge.
Att det kan bli 0,8 beror på att vissa revir delas mellan tre län och då blir det 0,33 revir på vardera. Enligt detta är sex av de 7,8 föryngringsreviren delade med
fyra län: Värmland, Örebro. Gävleborg och Västmanland.
Det revir som är delat på tre är Kloten som går in i Dalarna, Örebro och Västmanland.
Dalarna har alltså endast två helt egna föryngringsrevir.
Räknar man in även revir utan valpar, revirmarkerande par, har Dalarna
18,3 länsegna revir enligt samma fördelningsprincip som ovan beskrivits.
JB

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen