Nu fördelas våra rovdjur i mininivåer över Mellansverige

2014-09-17 |

27 familjerevir med valpar är det minsta antal revir som skall finnas sammanlagt i åtta Mellansvenska län.

I går onsdag lämnade samverkansrådet i
Mellansvenska rovdjursförvaltningsområdet över sitt förslag till
Naturvårdsverket hur många vargrevir med valpar det minst ska finnas
inom varje län som ingår i området.
Mininivåerna skall vara uppfyllda och gälla senast om fem år.

Fördelningen har tagits fram av de åtta Viltförvaltningsdelegationerna i förvaltningsområdet. Sedan har antalet jämkats samman i Samverkansrådet.
I dag finns 34,5 revir i det aktuella området. Siffran inkluderar hälften av de fem svensk/norska gränsreviren.
När Naturvårdsverket godkänt fördelningen inleds arbetet i respektive län hur många revir med valpar det ska finnas i en förvaltningsnivå.
Till exempel Värmland och Dalarna torde i förvaltningsnivå komma att
hamna på ca 10 till 12 valprevir plus ytterligare några revir med endast
revirmarkerande par.
En brasklapp är på sin plats vad gäller
fördelningen av mininivåerna. Naturvårdsverket har gjort klart att det inte kommer att godkänna några "luftrevir" vilket betyder att ett (1) revir i vardera Stockholm och Uppsala, två i Gävleborg och minst ett i Västra Götaland måste fördelas ut på de övriga fyra som i dag har fler revir än
mininivån.
Detta torde innebära att Dalarna, Värmland och möjligen Örebro får ta ansvar för några fler familjerevir än de föreslagna.
Dalarna har i dag 11 egna familjerevir, Värmland 16,5 och Örebro åtta.
Med "luftrevir" menar Naturvårdsverket familjerevir som i dag inte
finns men ändå finns med bland förslagen från samverkansrådet.
Varken Stockholm eller Uppsala har egna revir i dag, Gävleborg
har endast två intakta revir och Västra Götaland har högst två.
Utöver de 27 reviren i Mellansverige vill Naturvårdsverket att det på sikt skall finnas tre revir i norra Sverige och lika många i södra delen av landet.

Mininivåer för vargfamiljer för de Mellansvenska varglänen föreslås bli:
Dalarna - 7
Gävleborg - 4
Stockholm - 1
Uppsala - 1
Värmland - 7
Västmanland - 1
Västra Götaland - 3
Örebro - 3

Samverkansrådet har också lämnat förslag på övriga rovdjur som
förvaltas politiskt: Lodjur, björn, järv och kungsörn.
Vad gäller lodjuren ska 68 familjegrupper (hona med unge/ungar) fördelas på de åtta länen i Mellansverige. Det är en sänkning från nuvarande mininivå på 138 familjegrupper. Sänkningen ska ske trots att det inte ens finns familjegrupper som fyller nivån på 68 familjer.
Främsta orsaken till att antalet familjegrupper ska halveras är att lodjuren påstås äta upp rådjuren för jägarna.
Tamdjursskadorna på grund av lodjur är i det närmaste försumbara. Ca 75
får dödades av lo i Mellansverige under 2013, och hittills i år i
Värmland har det varit ett (1) loangrepp på får, då två får dödades.

Vad gäller fördelningen av kungsörn har samverkansrådet inte lämnat
någon förslag på fördelning. Och med tanke på populationen hade en sådan
känts som ett onödigt arbete: Antalet kungsörnar i hela landet är ca
650 par med 125 lyckade häckningar under 2013.

Mininivåer för lodjursfamiljer i Mellansverige föreslås bli:
Dalarna - 10
Gävleborg - 8
Stockholm - 7
Uppsala - 8
Värmland - 12
Västmanland - 4
Västra Götaland - 12
Örebro - 7

Mininivåer för björnfamilj - hona med ungar i Mellansvenska länen föreslås bli:
Dalarna - 25
Gävleborg - 25
Uppsala - förekomst
Värmland - förekomst
Örebro - förekomst

Mininivåer för järvfamilj - hona med ungar i Mellansvenska länen föreslås bli:
Dalarna - 4
Gävleborg - 2
Värmland - förekomst
Örebro - förekomst

Jan Bergstam

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen