Nej till skyddsjakt - valpar och genetik vägde tyngre än en död varg i Rialareviret

2011-06-15 |

Foto: Länsstyrelsen. Naturvårdsverket visade styrka och sa nej till skyddsjakt i Rialareviret. Skadorna hittills för man räkna med när ett nytt revir etablerar säger verket.

Naturvårdsverket avslår ansökan om skyddsjakt på varg i Rialareviret.
Skadorna är inte så omfattande att det motiverar skyddsjakt på en varg som är värdefull för att minska inaveln i stammen.
Dessutom finns nya valpar i reviret och deras överlevnad riskeras.

Hannen i Rialareviret är avkomma till en östlig varg som invandrat till Gävleborg. Det är andra året med valpar i Rialareviret. Det finns inga tecken på att fjolårsvalparna är kvar.
Ä Valparna är beroende av båda föräldradjuren vid den här åldern. Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på en av de vuxna vargarna skulle göra att årets kull sannolikt inte kan överleva. Både hannen och valparna är viktiga för att minska inaveln inom den svenska vargstammen, säger Per Risberg, biträdande projektledare för robust viltförvaltning på Naturvårdsverket.
Under de senaste tolv månaderna har det varit ett vargangrepp på tamdjur (nötkalv) samt fyra på hundar i området. Angreppen har gällt en jakthund under jakt, en hund som rymt från en hundgård, en hund som rymt under rastning samt en hund som gick lös under promenad med ägaren.
Samlad bedömning
Naturvårdsverket gör en samlad bedömning av varje ansökan om skyddsjakt. Det gäller skadornas omfattning, vilka skadeförebyggande åtgärder som vidtagits och möjligheter att förebygga skador, t.ex. genom att ha hunden kopplad eller rovdjursavvisande stängsel. Det ingår också en bedömning om hur värdefull den aktuella vargen är för stammens utveckling.
Ä Vår slutsats är att skadorna är i en omfattning som kan väntas vid en vargetablering. De motiverar inte skyddsjakt på en värdefull varg, säger Per Risberg.
Det finns uppgifter om att vargarna i det här reviret är oskygga för människor.
Ä Vargarna har inte visat aggressivitet mot människor. De uppgifter vi har tyder på att vargarnas oskygghet är förknippad med hundar. Därför är det viktigt att de som besöker området har sina hundar kopplade och bra uppsikt över dem, säger Per Risberg.

Ansökningar om skyddsjakt hade lämnats in från två personer, den ena från en arrendator som vill jaga två vargar och den andra från en yrkesjägare som vill skyddsjaga "vargarna" i reviret.

Båda ansökningarna avslås med samma motivering och övrig text. Därför publicerar vi bara det ena beslutet. Naturvårdsverket hänvisar i båda avslagen till Länsstyrelens och Viltskadecenters första yttrande i ärendet där båda förslår Naturvårdsverket att inte ge tillstånd för skyddsjakt i reviret.

Henrik Sten, SRFs regionsansvarig i Stockholms län är imponerad av Naturvårdsverkets beslut att säga nej till skyddsjakt.
- Naturvårdsverket har i dag visat på en stor portion mod och sunt förnuft i frågan, beslutet är kristallklart - man tvekar inte på någon punkt och som avslutning nämner man återigen det här med kopplade hundar Ä "viktigt att de som besöker området har sina hundar kopplade", säger Henrik Stern.
Som regionsansvarig har Henrik och hans stab av frivilliga lagt ner mycket jobb på att sprida kunskap om vargen och dessutom lägger man ner många timmars praktiskt arbete på att stängsla in tamdjur hos djurägare som vill ha hjälp med detta.

- Det känns bra att alla dessa timmar inte varit förgäves, säger Henrik Stern och tänker på alla de SRF-medlemmar som hittills ställt upp under vårens och sommaren helger ute i reviret.

Fakta
Den skandinaviska vargstammen härstammar från tre vargar. År 2007 kom två nya obesläktade vargar till Sverige (Galven) och Norge (Kynna). De har fått tre kullar var. Till och med 2010 har Galvenhannen fått minst16 valpar som överlevt fram till 6 månaders ålder, varav minst 5 redan är döda. Kynnavargen har fått cirka 20 valpar, varav minst tre är döda. Två Kynna valpar har reproducerat sig (Skugghöjden och Gåsborn) och en Galven-valp (Riala).

Dokument för nedladdning

Riala-avslaget.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen