Naturvårdsverket i Vålådalen: - Tiden har gått ut för vårens planerade utsättning av djurparksvalpar till vilda lyor

2012-03-12 |

Valpflyttningen i våras mellan djurparker i Sverige och Norge gav besked att valputsättning till vilda lyor kan fungera.

Ingen av de tilltänkta fostermammorna till djurparksvargar har ännu fått sändare, vilket är ett måste för att det ska fungera att sätta ut valpar i vilda lyor.
Utan sändare kan man inte lokalisera lyan och man kan inte heller få reda på när tiken föder sin egen vilda kull.
Det var budskapet när årets Vargsymposium inleddes i Vålådalen på måndagen.

Rovdjur.se kunde redan för flera veckor sedan berätta att det inte blir någon utsättning av valpar från djurparker i år. Det är för många "måsten" som inte fungerar. Förutom märkningen har det varit svårt att få tillstånd att sätta ut på de marker där de utsedda reviren finns. Till detta kommer att födelsetiden för vilda kullar och djurparkskullar ska stämma.

I dag var det Naturvårdsverkets Helene Lindahl Vik som är ansvarig för den genetisk förstärkning av vargstammen i Sverige som kunde berätta samma sak i Vålådalen.
När det plötslig gick upp för markägare och jakträttsinnehavare att det i en fördning från förra året krävdes deras tillstånd för att sätta ut valpar spreds ett upprop att säga nej. Och sedan dess har det varit svårt att få klartecken.
Det fanns tankar att inseminera vilda vargtikar med sperma från djurparkshanar. Denna tanke har man nu avskrivit, främst för att inseminationen skulle kräva att vilda tikar skulle behöva sövas flera gånger.
Lindahl Vik kunde också berätta att det nu finns ett positivt intresse i Ryssland att släppa till vargar till de svenska djurparkerna. Men det kommer att ta ett antal år innan en sådan import kan bli verklighet.

Mats Amundin från Svenska Djurparksföreningen berättade om det genomförda testet med cross-fostering, d v s byte av valpar mellan kullar i olika djurparker som genomfördes förra våren. Tre norska och tre svenska djurparker ideltog i testet, i Sverige Nordens Ark, Orsa björnpark och Järvzoo.
Två valpar i varje kull flyttades, och max 8 dagars åldersskillnad mellan inflyttade och stationära valpar i kullen sattes som gräns. Tiken gjorde ingen skillnad mellan egna valpar och fostervalpar.
Flyttade valpar växer ungefär lika bra, med undantag för de som var åtta dagar yngre, de växte mycket sämre än sina "naturliga" kullsyskon.
Slutsatsen är att det bör kunna fungera, men man bör komma ihåg att även djurparkspopulationen genetiskt sett är en liten resurs. Också viktigt att det finns lokal förankring för valputsättning och att djurparksvalparna får möjlighet att föröka sig.
Det kommer att födas åtta vargkullar i sju svenska djurparker i år, varav tre parker bestämt sig för att inte delta i utsättningsprogrammet efter påtryckningar från grupper i parkernas närområden.

Linda Leike, bevarandegenetiker vid Stockholms universitet var också på plats i Vålådalen. Hon menar att svenska djurparksvargar kan bidra till att öka den genetiska mångfalden i den vilda stammen.
- Men utsättningen av djurparksvalpar kan inte ensamt få ner inavelsgraden till 0,10, vilket är målet, utan som mest till 0,15. Nuvarande inavelsgrad hoa den vild stammen är 0,26, sade hon.
För att nå ner till målet 0,10 krävs minst en till två naturligt invandrade vargar från Finland/Ryssland per år.

 

 

 

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen