Myter, inte fakta, styr rovdjursfrågan

2013-11-04 |

Det sprids en myt om att det är rovdjurens fel att företag och människor tvingas flytta från landsbygden och att fårnäringen går på knäna. Och enligt Centerpartiets proposition om en ”hållbar rovdjurspolitik”, som i allt väsentligt är inspirerad av jägarkåren, finns det en enkel lösning för att vända den utvecklingen – att möjliggöra jakt på tusentals vargar, björnar, lodjur, järvar och kungsörnar. Med minimala rovdjursstammar ska tynande näringar börja blomstra, folk ska få jobb och utbildning och flyttlassen sluta rulla från glesbygden.

Det låter som en saga och det är det också. I verkligheten tampas landsbygden med helt andra problem som kräver helt andra lösningar. Men genom att inrikta sig på rovdjursfrågan kan miljöminister Lena Ek låtsas lösa ett uppblåst problem med hjälp av meningslösa åtgärder och på så vis skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar.

Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor på landsbygden om vad som påverkar deras vardag mest negativt. Störst var missnöjet med kollektivtrafiken och mobil/bredbandstäckningen, som listades som negativa faktorer av 39 respektive 38 procent av de tillfrågade. Arbetsmarknaden, vägstandarden och brist på butiker och annan service var andra problem. Endast sex procent uppgav förekomst av björn, järv, lo eller varg som en negativ faktor. Resultatet är i linje med vad Tillväxtanalys (Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser) utmärker en attraktiv ort. Där ingår bland annat bra infrastruktur, god offentlig service och närhet till arbetsmarknader. Att vissa politiker hellre fokuserar på rovdjursjakt är att göra den stora majoritet landsbygdsbor, som är i akut behov av fungerande internet och en buss som kan ta dem till jobbet, en stor otjänst.

Fakta talar sitt tydliga språk. Det finns inget stöd i statistiken för att rovdjuren skulle vara orsaken till landsbygdens nedåtgående kurvor. För någonstans borde ju kopplingen till rovdjurens existens synas i siffror och tabeller. Men det gör den inte.

Myten om att rovdjuren innebär en katastrof för fårnäringen tillhör de mest seglivade. För den enskilde fårägaren är ett vargangrepp naturligtvis mycket negativt på många plan, det vet Rovdjursföreningen som hjälper till att stängsla. Men att näringen i sin helhet skulle vara i fara på grund av rovdjur är inte sant. Bara någon enstaka procent av alla fårföretag drabbas av vargangrepp varje år och bara en dryg promille av landets alla får dödas av varg. Jämfört med andra djurföretag, som minskar dramatiskt varje år, är fårnäringen mycket stabil. Både län med och utan rovdjur följer en liknande utveckling. Sedan 2001 har näringen till och med ökat, både när det gäller antal företag
och antal får.

Att människor och företag skulle tvingas flytta på grund av varg är inte heller sant. Studier visar att människor generellt flyttar på grund av
arbete, kärlek eller utbildning. Vissa landsändar i vargrevir håller visserligen
på att avfolkas men människor började flytta därifrån långt innan vargen
etablerade sig där. Och många landsbygdskommuner även utan varg har en liknande utveckling, så det finns ingenting som pekar på att det är just vargen som är orsaken. Förklaringen är snarare den omvända – det vill säga att de flesta vargar lever där det inte bor så många människor och det är just i sådana glesbygdsområden som avfolkningen är som störst.

Antingen är Lena Ek och andra rovdjursfientliga centerpolitiker okunniga om allt detta, eller så struntar de i landsbygdsbefolkningen och fiskar hellre röster i jägarkårens grumliga vatten. Frågan är vad som är mest illa.

Ann Dahlerus, generalsekreterare Svenska Rovdjursföreningen

 

Artikeln är publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-11-02
samt ett flertal andra läns- och landsortstidningar

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen