Myndigheter tar strid mot tjuvjakten

2011-05-11 |

Faksimil DD

Mörkertalet tros vara mycket stort när det gäller iIllegal jakt på stora rovdjur. Men med mer samarbete och nya lagar hoppas polis, åklagare och andra myndigheter kunna upptäcka och fälla fler tjuvjägare. 
- Det går inte att lösa grova jaktbrott enbart med polisiära åtgärder, säger Henrik Forssblad, Rikspolisstyrelsen, en av ett 90-tal deltagare i ett pågående seminarium i Rovdjurscentrum i Orsa Grönklitt.


Sedan år 2005, när myndigheterna började samverka mer i rovdjursfrågor, har licensjakt införts på varg och möjligheten till skyddsjakt på rovdjur har ökat. 

- Men vi har precis lika många ärenden om tjuvjakt som förut, säger miljöåklagare Christer Jarlås, som arbetar i de fem nordligaste länen.
Antalet tjuvjaktsfall som kommer till polisens kännedom är dock försvinnande få om man jämför med hur stort mörkertalet tros vara, enligt bland andra Brottsförebyggande rådet, Brå. Ännu färre tjuvjägare fälls i domstol. 
- Det handlar om någon procent som kommer till polisens kännedom och någon promille som leder till lagföring, säger miljöåklagaren. 
- Den vanligaste enskilda dödsorsaken hos stora rovdjur är illegal jakt, enligt forskningen, säger Henrik Forssblad, Rikspolisstyrelsen.

Fotnot SRF: Läs gärna kommentarerna under J&Js artikel.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen