Mycket pekar på att det fanns färre valprevir i Sverige 2011 jämfört med 2010

2012-05-29 |

Foto:Lina Ricklund. Det ser ut att ha fötts färre vargvalpar i landet 2011.

Det verkar som om antalet föryngringar i Sverige förra våren 2011 var färre jämfört med våren 2010 då man kunde konstatera 28 föryngringar i Sverige och på gränsen till Norge.
I mitten av maj i år hade man säkrat 24 intakta familjerevir. Och snart kommer den första officiella preliminära siffran. I dagsläget är det inget som pekar emot att siffran kommer att öka annat än marginellt.

I vintras då inventeringen genomfördes fanns ett gränsrevir, Rottnareviret, som ligger på gränsen mellan Värmland och Norge. Övriga 23 fanns helt inom Sverige.
Både i Värmland och Dalarna minskar antalet egna valprevir enligt preliminära siffror.
Utöver de säkrade familjereviren fanns ett stort antal revir med två revirmarkerande vargar utan valpar under vinterns fältarbete. Av någon anledning försvann flera av dessa vargpar helt eller delvis under vinterns gång.
Orsaken till att vi tycks ha färre familjegrupper och parlevande vargar är många. De flesta som dör upptäcks aldrig. Många dör undan av ålder, flera skadas allvarligt eller dödas i konfrontation med älg, många drunknar på svaga isar, påkörda men inte hittade, några tjuvjagas osv.
De vargar vi känner till som dör är de som dödas under skyddsjakt, i trafikolyckor, tågolyckor, drunkningar osv.
Förra året och fram till slutet av mars i år vet vi att 52 vargar dog i Sverige. Utöver dessa dog under samma tid 15 vargar i Norge.
Analysen av spårarbetet pågår och denna vecka räknar Viltskadecenter att kunna lämna en preliminär rapport. Därefter görs ytterligare analyser av vinterns arbete för att få fram en siffra över alla familje- och parrevir som alla inblandade spårare och forskare kan stå för.

 

Dokument för nedladdning

Ett revir nära dig.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen