Misstänkt invandrarvarg i Överkalix övervakas

2016-01-16 |

Sedan årsskiftet övervakas en varg i skogarna nordöst om Överkalix av personal från Länsstyrelsen i Norrbotten och renskötare från Ängeså sameby.
Det är ett gemensamt åtagande.
Ännu vet man inte var vargen kommer från.

Vargen har funnits stationär i området sedan nyår.
Man vet inte vargens härkomst, men spillning har samlats in för DNA-analys.
Det finns förhoppning om att det är en invandrare från den finska/ryska
populationen.
Vilket är precis vad den skandinaviska populationen så väl behöver.
Men även om det är en invandrare är det lång väg att vandra innan den kan tillföra den inavlade svenska vargpopulationen viktiga gener.
Inte ens vargens kön är känt.
Är det en tik bör man kanske vänta in en hane och flytta dem tillsammans söderut under tikens löpperiod. Det verkar ju fungera.
Tivedenparet som kom från finska sidan etablerade ett revir på den svenska sidan av Tornedalen vintern 2012/2013. Paret flyttades i februari 2013 ner till Tiveden där det stannande och tog område för ett nytt revir och fick en valpkull redan första året.
Att paret haft otur med sina sammanlagt nio valpar födda 2013 och 2014 - tre skyddsjagade och tre ihjälkörda - är en annan historia.
Den viktiga kunskapen vi fick var att ett vargpar i parningstid inte är lika benäget att vandra tillbaka till platsen där det fångades in.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen