Minst fyra invandrarvargar i Skandinavien just nu

2019-11-14 |

Tre olika finska hanvargar finns nu i området runt Arvidsjaur i Norrbotten.
Samtliga har säkrats med DNA-prov.
De tre går inte tillsammans utan rör sig var för sig i området.

Naturvårdsverkets planer är att säkra varghanarna och förse dem med gps
och sändarhalsband för att kunna följa deras fortsatta öde på vägen
söderut mot varglänen. För dit ska de.
Om de inte fortsätter själva söderut är planen att söva ner dem och
flytta ner dem.
Och denna omsvängning i inställningen till att börja flytta varg igen, beror på att Sverige tillsammans med Norge och Finland ingått
avtal att förvalta sina respektive vargpopulationer på liknande sätt.
Vilket bland annat innebär att genetiskt viktiga vargar, alltså
invandrare mellan skandinaviska halvön och Finland, ska skyddas.
Samtidigt med de tre finska invandrarna i Arvidsjaur finns minst en invandrad finsk hanvarg i Engerdal i norska Hedmark nära gränsen till Sverige.
Sannolikt är detta samma invandrade hanvarg som befann sig i Ljungdalen
i Jämtland någon vecka tidigare.
Vargen i Engerdal kommer att sövas, förses med gps och sändare och högst troligt flyttas från området söderut in i ulvesonen.
Alla fyra invandrarna är lika viktiga för den genetiska utvecklingen för vargpopulationen på skandinaviska halvön.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen