Minst fyra föräldradjur saknas i fem norska revir enligt DNA-tester

2012-04-25 |

Av de fem norska vargpar som hade valpar 2010 och 2011 är bara ett av paren fortfarande intakt.
Det visar DNA-analyser som Högskolan i Hedmark genomfört i den så kallade ulvezonen som ligger utefter den svenska gränsen i höjd med Dalsland, Värmland och Dalarna.
I Kynnareviret är det invandrarhanen som saknas, och därmed är det slut med tillskott av genetiskt viktiga valpar till den skandinaviska vargpopulationen.

2010 fick vargparen i Slettås-, Linnekleppen- och Kynnareviret valpar.
Endast föräldraparet i Slettås var intakt 2011.
2011 fick paren i Julussa-, Aurskog- och Slettåsreviret valpar, och fortfarande är det endast föräldraparet i Slettåsreviret som är intakt. I övriga fyra par saknas ena parten.
Enligt Morten Kjørstad hos Rovdata, är det ovanligt att ena parten försvinner om båda djuren är i livet.
- Genom övervakning av vargar i Skandinavien under många år har vi sett att föräldradjur normalt hålla ihop tills en av parterna dör. Samma kunskap vi har från andra länder med vargar. Mycket tyder därför på att föräldradjur som vi inte har haft kontakt med under en längre tid är död, säger han till norska Glåmdalen.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen