Minskad inavelsgrad och ökad population ska rädda den svenska vargstammen

2011-04-11 |

Rovdjursutredaren Lars-Erik Liljelund och miljöministern Andreas Carlgren besökte Vargsymposiet på måndagen. Foto: Jan Bergstam

Vargstammen i Sverige i dag har inte en gynnsam bevarandestatus.
- Läget är allvarligt men möjligt att förbättra.
Det konstaterar Lars-Erik Liljelund, rovdjursutredningens enmansutredare.

Han avslöjade lite ur sitt delbetänkande i samband med Vargsymposiet i Vålådalen som inleddes på måndagen.
Delbetänkandet i sin helhet avslöjas nästa vecka.
För att rädda vargstammen vill Liljelund först minska graden av inavel från dagens 30 procent ner till 10 procent. Sedan öka antalet vargar till 450, som är referensvärdet för vargen i Sverige enligt utredningen. Referensvärdet för en population är det minsta antal individer som på lång sikt garanterar populationens livskraftighet.
- Utredaren betonar att hans bedömningar grundar sig på biologiska överväganden, vilket är bra säger Ann Dahlerus generalsekreterare i Svenska Rovdjursföreningen.
Däremot anser hon att det saknas grund för att vargstammen inte ska ökas förrän inavelsgraden justerats ner, något som kan ta mycket lång tid.
-  Minskningen av inaveln utesluter naturligtvis inte att man samtidigt ökar antalet vargar, säger hon.
- Det ger en bättre och stabilare effekt på sikt.
Miljöminister Andreas Carlgren besökte också Vargsymposiet öppningsdagen. Han vill fortsätta arbetet öka acceptansen för varg och det ska ske genom fortsatt licensjakt och lokal förankring av beslut som rör vargen. Men han säger samtidigt att även minoriteten, jägarna alltså, måste börja inse att dom inte alltid kan få som dom vill.
- Delaktighet är inte alltid att bestämma, säger han.
I Lars-Erik Liljelunds uppdrag ingår även tre övriga stora rovdjur, björn, lo och järv.
Bedömningen av referensnivåerna för björn och lo grundar sig på antagandet att det finns tillräckligt stor genetisk kontakt mellan de svenska och de finska bestånden, något som Liljelund själv tillstår att det endast finns vaga uppgifter om.
Liljelund bedömer ändå att björn och lo har en gynnsam status. I dag finns cirka 3 000 björnar och 1 500 lodjur i landet, medan Liljelund anger lägre referensvärden på 1 800 respektive 1 200 individer.
För järven är referensvärdet 850 mot dagens 650 i den svenska populationen.
Utredningens slutsatser kommer att överlämnas till miljöministern i form av ett delbetänkande nästa vecka 20 april. Därefter går det ut på remiss. Utredningens slutsatser blir tillsammans med remissvaren ett underlag till Sveriges nästa rapportering till EU-kommissionen 2013 om rovdjurens bevarandestatus.

Fakta: Rovdjursutredningen
Regeringen tillsatte i juni 2010 en rovdjursutredning under ledning av Lars-Erik Liljelund. Uppdraget är att utvärdera de långsiktiga målen för rovdjuren. Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande till regeringen senast den 1 juli 2012. Under våren 2011 kommer utredningen att resa runt i landet för att få synpunkter på bland annat den regionala förvaltningen av rovdjuren.

Dokument för nedladdning

Utredningen.pdf

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen