Lojakt i vinter endast i de fyra nordligaste länen

2015-11-06 |

Inte heller denna vinter blir det lodjursjakt i Mellansverige. Bild: Peter W Eriksson

Även denna vinter ställs lodjursjakten in i Mellersta rovdjursförvaltningsområdet.
Detta framgår sedan Naturvårdsverket nu delegerat rätten att beslut om licenjakt på lo i vinter till enbart länen som ingår i Norra rovdjursförvaltningsområdet; Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och
Norrbotten.

I det norra finns det 94 familjegrupper enligt förra
vinterns inventering, enligt beslut ska det i miniminivån finnas endast
64 familjegrupper. För att får fram hur många lodjur det finns i ett område ska antalet familjegrupper mulipliceras med 5,6.
Anledningen till att inte Mellersta Rovdjursförvaltningsområdet får rätten att jaga lo är enkelt. Det finns sedan några år inte något utrymme i lodjurspopulationen att jaga. Södra området har aldrig haft licensjakt eftersom antalet lodjur inte uppfyller antalet för att ens fundera på licensjakt.
Populationerna i den mellansvenska länen har gått ner kraftigt under senare år.
I t ex Värmland där det skall finnas minst nio familjegrupper lyckades Länsstyrelsen förra vintern kvalitetssäkra endast fyra familjegrupper.
Att det inte blir någon jakt i Mellansverige har naturligtvis stött på protester från
Jägareförbundet. Det menar att det klena inventeringsresultatet för  familjegrupper beror på dålig snötillgång.
Förbundet är också kritiskt mot att landet delats in i tre förvaltningsområden vilket medför att t ex Gävleborg som ingår i Mellersta området och "har gott om
lodjur" (enligt Torbjörn Lövbom, ordförande i Jägareförbundets
rovdjursråd) får stå tillbaka jakten för att det är dåligt med lo på
andra håll i samma förvaltningsområde.
Att det inte blir någon lojakt i vinter i Mellersta förvaltningsområdet är inte något
sensationellt. Det har varit jaktstopp för lodjursjakt i mellersta
området sedan vintern 2014. Och den gångna vintern ställdes all lojakt i
hela landet in.
Vintern 2013 beslutade Jämtland "själv" att ställa in sin lojakt, detta sedan man under flera år skjutit ner populationen att hamna under miniminivån. Länsstyrelsen ställdes under ultimatum, ta paus i jakten eller bli av med delegationen att på egen hand hantera jakten.
Att det jagas en del lo i de län som har renskötsel kan man förstå, men varför det skall jagas lo i övriga län i Sverige är inte lika lätt att förstå. Loindivider som upprepat tar tamdjur kan regleras med skyddsjakt så som görs i södra
förvaltningsområdet som aldrig har någon licensjakt. JB

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen