Lodjursjakt trots att det saknas familjegrupper

2013-03-04 |

Det saknas 43 lodjursfamiljer. Ändå tillåter Naturvårdsverket jakt på 40 lodjur under mars, skriver Jan Bergstam och Ylva Lindberg.

I vinter får 102 lodjur får skjutas i Sverige – 40 av dessa inom det mellersta rovdjursförvaltningsområdet där Värmland ingår. Här får sex lodjur skjutas trots att länet hade endast sex egna föryngringar vid senaste inventeringen. Första helgen i mars börjar jakten som pågår hela månaden.

Naturvårdsverket har bestämt att det ska finnas 137 familjegrupper, hona med ungar, i mellersta området. Vid senaste inventeringen fanns endast 94. Det saknas alltså 43 lodjursfamiljer. Ändå tillåter Naturvårdsverket jakt på 40 lodjur under mars. Länen som ingår i mellersta förvaltningsområdet har själva fördelat de 40 lodjuren mellan sig så här: Stockholm 2, Uppsala 10, Västra Götaland 4, Värmland 6, Örebro 6, Västmanland 2, Dalarna 4 och Gävleborgs län 6.

I Jämtland har länets Viltförvaltningsdelegation tagit sitt ansvar för den vikande lostammen i sitt län och ställt in all lodjursjakt i vinter. Det har jagats hårt under senare år och nu fattas sju familjegrupper upp till miniminivån som skall ligga på 19 grupper. Även i Västernorrland har det dragits ner kraftigt på årets lojakt. Förra året hade man 18 på licensen i år endast sju.

I mellersta förvaltningsområdet borde Naturvårdsverket och respektive Viltförvaltningsdelegation tagit ett liknande jaktstopp som Jämtland för att återställa lodjursstammen. Men här tillåts jägarorganisationerna få så starkt inflytande på de regionala besluten att tilldelningen handlar mer om jakttillfällen på lodjur än att återupprätta en vikande lostam.

För att få så många jakttillfällen som möjligt försöker jägarorganisationerna i Mellansverige påvisa att lostammen växt sig så stor att rådjursstammarna är hotade. Det finns ingen trovärdig avskjutningsstatistik för rådjur som visar att detta skulle vara sant. Tvärtom visar statistik över antalet trafikdödade rådjur att stammen är konstant eller ökar, på en del håll mycket kraftigt.

Lodjur är vårt mest anonyma rovdjur. De syns nästan aldrig och gör väldigt lite skada på våra tamdjur. 2011 fanns drygt 225 000 får i Mellansverige – 85 angreps av lodjur. Lo äter huvudsakligen rådjur, hare, skogsfågel och i norr renar. Lo klassas som nära hotad i rödlistan över hotade arter. Lo jagas under sin brunstperiod i mars. Alla lodjur får skjutas, även lomamma med ungar.

Jan Bergstam
Regionansvarig Värmland, Svenska Rovdjursföreningen

Ylva Lindberg
Styrelsen, Svenska Rovdjursföreningen

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen