Licensjakten på varg överklagas till Kammarrätten

2017-12-16 |

Svenska Rovdjursföreningens överklagande av länsstyrelsernas beslut om licensjakt på varg avslogs av Förvaltningsrätten i Luleå. Nu har föreningen överklagat Förvaltningsrättens beslut till Kammarrätten i Sundsvall.

I det nya överklagandet visar föreningen på punkt efter punkt hur Förvaltningsrätten tycks ha förbisett eller missförstått de argument som föreningen framfört i sitt överklagande av länsstyrelsernas beslut.

En viktig fråga gäller hur många vargarna är, jämfört med det referensvärde på 300 vargar som enligt Naturvårdsverket är en undre gräns för att vargstammen ska kunna ha gynnsam bevarandestatus. I föreningens förra överklagande förklarades utförligt varför det är antalet vargar på våren, innan valparna föds, som ska jämföras med referensvärdet, samt att den officiella populationsuppskattningen på 355 vargar är missvisande eftersom den innehåller många vargar som redan är döda.

Trots detta skrev Förvaltningsrätten i sina beslut att vargpopulationen
i Sverige består av cirka 355 vargar och inte riskerar att underskrida
referensvärdet 300 vargar.

I det nya överklagandet drar föreningen därför bland annat slutsatserna att

  • Förvaltningsrätten tycks inte ha förstått att siffran 355 inkluderar omkring hundra vargar som redan var döda våren 2017,
  • Förvaltningsrätten tycks inte heller ha förstått att vargstammen redan 2017 underskrider referensvärdet,
  • Förvaltningsrätten tycks inte heller ha förstått att vargstammen i Sverige knappast kommer att nå upp till referensvärdet våren 2018, om ett stort antal vargar skjuts i licensjakt i vinter,
  • Förvaltningsrättens beslut baseras alltså på missförstånd i den centrala frågan om vargstammens storlek i förhållande till referensvärdet 300 vargar.

 

 

Dokument för nedladdning

SRF Överklagande av Förvaltningsrättens domar i mål 2362-17, 2437-17, 2451-17 och 2485-17.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen