Licensjakten försvårar en långsiktigt livskraftig vargstam

2021-01-08 |

Varg i hägn. Foto: Peter W. Eriksson

Den jakt som nu pågår på 28 vargindivider är inget annat än ett stort misslyckande för Sverige som naturvårdsnation. Det är också en mörk dag för förtroendet för vårt rättssystem, skriver vi i ett pressmeddelande efter ett initiativ till samarbete taget av Naturskyddsföreningen i Gävleborg, Västmanland och Örebro.

Vargen är en starkt hotad art med endast trettio reproducerande par i landet under strikt skydd enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Det är därför märkligt att Naturvårdsverket menar att svenska vargpopulationen har gynnsam bevarandestatus och tillåter en licensjakt på 28 individer. Vargstammen är utsatt för en hög illegal jakt och dess isolering tillsammans med en extremt liten populationsstorlek är ytterst bekymmersam.

På 33 år har inavelsgraden endast gått ned med en (1) procent till 24 procent vilket är likställt med syskonparning. Stammens långa problematiska genetiska status är ett misslyckande i förvaltningen och hotar artens långsiktiga överlevnad eftersom få vargar invandrar österifrån och lyckas överleva utan att fällas i skyddsjakt eller i den omfattande illegala jakten.


När Naturvårdsverket beslutade om siffran 300 individer som referensvärde, lutade man sig mot en genetisk sårbarhetsanalys där en grund var att Sverige, Norge, Finland och Ryssland kunde räknas in i samma population. EU- domstolen motsatte sig detta i ett liknande ärende i Finland (Tapiola-domen 2019). Därmed skulle också Sveriges population behöva vara betydligt större för att nå upp till en gynnsam bevarandestatus enligt forskningsresultat publicerade av Linda Laikre med fler vid den populationsgenetiska institutionen vid Stockholms universitet 2016 (läs den här).

Vi är generellt inte emot jakt och anser att skyddsjakt är ett bra verktyg när
alternativa och förebyggande åtgärder har prövats och inte visat sig
tillräckliga, men menar att en licensjakt under rådande förhållanden är
oacceptabelt.

Länk till pressmeddelandet på Mynewsdesk.

Dokument för nedladdning

Debatt_Licensjakten försvårar en långsiktigt livskraftig vargstam.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen