Länsstyrelserna får de närmaste åren besluta om licens- och skyddsjakt på björn

2011-05-12 |

Foto: Hans Ring. Nu blir det upp till bevis för länens Viltförvaltningsdelegationer.

Nu överlämnar Naturvårdsverket rätten att besluta om skydds- och licensjakt på björn till länsstyrelserna i de sex nordligaste länen.
– Naturvårdsverkets beslut innebär att länsstyrelserna under de kommande åren får ett mycket långtgående ansvar för genomförandet av den nationella rovdjurspolitiken, säger Maria Ågren, generaldirektör på Naturvårdsverket.

Bakgrunden är riksdagens beslut om en ny rovdjursförvaltning där länsstyrelserna ges ett större ansvar för förvaltningen av stora rovdjur. Detta innebär bland annat att Naturvårdsverket i större utsträckning ska överlämna rätten att besluta om skydds- och licensjakt till länsstyrelserna.
En förutsättning för delegeringen av besluten är att det förekommer en reproducerande stam av arten i länet och det finns det i dag i de sex nordligaste länen. Dessutom ska det finnas beslut om regionala miniminivåer. Länsstyrelserna och deras samverkansråd har tagit fram förslag på regionala miniminivåer för arten och de fastställdes av Naturvårdsverket den 5 maj 2011.

– I och med förra veckans beslut om miniminivåer finns förutsättningar för Naturvårdsverket att genomföra ett flerårigt överlämnande av jaktbesluten utan att ange ett högsta antal djur som får fällas, säger Ola Larsson, handläggare viltförvaltningsprojektet.
Delegeringsbeslutet gäller under perioden 1 juli 2011 till 30 juni 2014 och omfattar länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Dalarnas och Gävleborgs län.
Länsstyrelserna i de sex nordligaste länen kan ta beslut om skydds- och licensjakt på björn från den 1 juli 2011. I övriga län är det Naturvårdsverket som tar beslut. Licensjakt på björn tillåts under några månader på hösten, resten av året kan skyddsjakt beviljas på björnar som orsakar problem. I landet finns det omkring 3000 björnar.

Fakta: Beslut om länsvisa mål för björnstammen
Naturvårdsverket har fastställt regionala miniminivåer för björn i sex län. Beslutet följer förslagen från de sex länsstyrelserna och kommer att ligga till grund för ett kommande beslut att delegera rätten till dem att besluta om licens- och skyddsjakt på björn.
Det finns drygt 3 000 björnar i Sverige idag. Riksdagens miniminivå är 100 föryngringar (honor som föder ungar varje år), vilket motsvarar cirka 1 000 björnar. Därmed är 100 föryngringar det lägsta antal som länsstyrelsernas miniminivåer sammanlagt bör uppgå till. De sex länsstyrelserna ligger något över. De har förslagit miniminivåer på sammanlagt 107 föryngringar, cirka 1 070 björnar.
– Det är viktigt att komma ihåg att miniminivån inte är ett tak eller mål för hur många björnar som ska få finnas i landet. Riksdagsbeslutet om rovdjurspolitiken anger att de ska vara över miniminivån för att långsiktigt bevaras i landet, säger Ola Larsson, handläggare vid viltförvaltningsprojektet på Naturvårdsverket.
Regeringen har tillsatt en utredning för att bland annat se över de nationella målen för storleken på rovdjursstammarna. Den utredningen har börjat med att försöka definiera vad som är den lägsta nivån för att kalla en rovdjursstam för livskraftig i Sverige. Bedömningen om björn ligger på 1 800 björnar.

Beslutade nivåer
Naturvårdsverket gör inga ändringar i förslagen till regionala miniminivåer från länsstyrelserna utan fastställer nivåerna. Förslagen kommer från länsstyrelsernas samverkansråd i norra respektive mellersta rovdjursförvaltningsområdena och omfattar totalt 107 föryngringar.

Norra rovdjursförvaltningsområdet: 75 föryngringar
    Norrbottens län 28
    Västerbottens län 9
    Jämtlands län 30
    Västernorrlands län 8

Mellersta rovdjursförvaltningsområdet: 32 föryngringar
    Dalarnas län 12
    Gävleborgs län 20

I fjol tillät länsstyrelserna licensjakt på sammanlagt 286 björnar.

 

Dokument för nedladdning

Miniminivå björn.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen