Länspolitiker trotsar partilinjen i vargfråga

2010-09-15 |

Norrlands politiker vill inte att vargen ska få fortplanta sig i norr. Det visar en enkät bland riksdagspartiernas distriktsordföranden i de fyra nordligaste länen som Sveriges Radio har gjort.

Men partierna är splittrade i frågan. Till exempel har Miljöpartiet argumenterat i riksdagen för att tillåta vargföryngringar längs Norrlandskusten, men detta säger flera ledande Miljöpartister i norr nej till.

Sveriges Radio har skickat enkätundersökning till riksdagspartiernas 29 olika distriktsordföranden i Norrland - 26 har svarat.

En av frågorna som ställts är om vargar bör få bilda revir inom renskötselområdet.

Endast fem av politikerna är positiva till det - Vänsterpartisterna Margareta Löfgren och Gert Norman, Centerpartisten Ingrid Flodin, Kristdemokraten Ann-Catrine Hedman samt Miljöpartisten Jan-Erik Engman i Västerbotten.

Av övriga Miljöpartister i enkäten svarar Eva Andersson i Västernorrland att hon inte vet medan Karin Thomasson i Jämtland och Annika Eriksson i Norrbotten säger nej till vargrevir i norr.

Även Miljöpartiets förstanamn på Jämtlandslistan, Olof T Johansson, har offentligt tagit avstånd från partilinjen i frågan om var varg ska få leva och frodas.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen