Landets viktigaste varg flyttades i dag söderut för sista gången

2012-02-06 |

Foto: Naturvårdsverket. Snart sövd igen och på väg söderut. Det blir sista gången finskryskan flyttas.

Uppdaterad 6 februari.
I dag måndag flyttades den finskryska tiken från Jämtland ner till ett revirtomt område någonstans norr om Mälardalen.
Naturvårdsverket beslutade i förra veckan att flytta vargtiken söderut en tredje och sista gång.
När beslutet togs fanns hon på Jingevaerie samebys vinterbete i sydöstra Jämtland. Flytten fördröjdes av den stränga kylan. På måndagen var det betydligt mildare och då slog man till.

Hon fanns under morgontimmarna i ett område mellan Östersund och Brunflo. Det är tredje gången vargen flyttas från södra delarna av renskötselområdet. Vart tiken flyttas hålls tills vidare hemligt, men enligt vad rovdjur.se erfar kommer hon inte att flyttas lika långt söderut den här sista gången. Vårt tips är att hon släppts ur i de östra delarna av Uppland där det finns glesbebodda områden. Men ingen tror på allvar att hon kommer att stanna den här gången heller. Vid förra flytten kom hon ifrån sin hane som flyttades med henne, han försvann senare i Sälen där han av allt att döma blivit dödad av tjuvjägare. Att hon skulle hitta en ny hane i brådrasket och snabb etablera sig ett nytt revir nära utsättningsområdet och få till en parning för viktiga valpar redan i år är nog att be om för mycket. Landets viktigaste varg kommer att behöva minst ett år till på sig för att kunna sprida sina gener som ska ge stadga och den skandinaviska vargpopulationen.
I mars 2011 flyttades vargtiken första gången då den etablerat sig i ett vinterbetesområde för renar sydost om Rätansbyn i Jämtlands län. Flytten gick till Kilsbergen nära Örebro men tiken vandrade genast tillbaka norrut och hamnade i gränslandet mellan Dalarna och Härjedalen där den återigen tog en del ren. En ny flytt genomfördes i december 2011, den här gången till Karlsborg i Västra Götalands län som resulterade i en ännu snabbare vandring tillbaka norrut. På en månad hade vargen tagit sig upp till Västernorrland och de senaste dagarna har tiken orsakat problem för renskötseln norr om Sörbygden.

En miljon hittills
Hittills harvargpendlandet kostat närmare en miljon kronor men kostnaderna motiveras enligt Naturvårdsverket av att vargen bär på gener som anses viktiga för den inavlade svenska vargstammen. Samebyarna som "drabbats" av finskryskan har flera gånger ansökt om skyddsjakt, alla har avvisats.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen