Kammarrätten avslår inhibition av vargjakten

2020-12-30 |

Vild varg fotograferad från gömsle i Finland. Foto: Günter Lenhardt

Svenska Rovdjursföreningen har överklagat licensjakten på varg till förvaltningsrätten och nu senast till kammarrätten. För att jakt ska vara tillåtet enligt EU:s art- och habitatdirektiv krävs att jakten ska ha en positiv nettoeffekt på dess bevarandestatus. Så är inte fallet idag. Det går inte heller att påstå att vargpopulationen i Sverige har en gynnsam bevarandestatus eftersom målet med en invandrad varg vart femte år inte är uppnått. Idag fick vi besked om att kammarrätten avslår vår yrkan på inhibition av vargjakten. Däremot kan det fortfarande bli prövning i rätten.

Vi anser att den skandinaviska vargpopulationen är för liten och för inavlad för att tåla någon licensjakt överhuvudtaget. Vi menar även att det inte går att hävda att populationen uppnått gynnsam bevarandestatus eftersom målet med en invandrad varg som parar sig med vår population inte är uppnått på ett effektivt sätt då dessa vargar försvinner fort. Med gynnsam bevarandestatus avses summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom dess naturliga utbredningsområde. I de beräkningar som Naturvårdsverket beställt för att uppskatta effekterna av jakt nämns ingenting om den genetiska variationen bland i den skandinaviska vargpopulationen (Andrén, Sand & Liberg 2020).

Vägledande domslut behövs
Kammarrätten i Sundsvall upphävde nyligen ett beslut om skyddsjakt i Östergötland (dom den 5 oktober 2020 i mål nr 1614-20 och 1671-20). I målet uppkom frågor om hur EU-domstolens avgörande mål i Tapiola (C 674/17) påverkat förutsättningarna för skyddsjakt och vilka krav som ställs på myndigheters beslut. Vi menar att det finns ett motsvarande behov av ett vägledande beslut som gäller det som Sverige valt att kalla licensjakt, då det är just denna typ av jakt som Tapiola-målet handlar om, en stamförvaltande jakt. Vad EU-domstolen anfört behöver få genomslag i den svenska tillämpningen och för det krävs ett svenskt prejudikat.

Svenska Rovdjursföreningen kommer därför att driva detta mål vidare till Högsta Förvaltningsdomstolen.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen