Junselevargen tillbaka i sina gamla spår nära Junsele

2013-03-27 |

Målmedvetet har hon vandrat tillbaka mot Junsele sedan hon släpptes 15 mars. 45 mil ca, har det blivit hittills. Om fem mil är hon tillbaka i reviret där hon fångades in.

Junselevargen som vandrat norrut sedan hon släpptes i Edsbro/Rimbo 15 mars är hemma igen.
Enligt senaste GPS-markeringen befinner hon sig mellan Örnsköldsvik och Junsele, väster om Stambanan.
- Hon finns i ett område som hon tidigare har varit i, säger Magnus Kristoffersson på Naturvårdsverket.

Det är bara en tidsfråga innan hon är tlllbaka i det gamla reviret där hon fångades in. Det ligger några mil väster om hennes nuvarande position.
Vandringen tillbaka till Junseleområdet har varit mycket målmedveten. Men en fart på ca tre mil per dygn, ibland upp mot fem sex mil, har hon gått på samma kompassriktning.
Senaste två dygnen har hon dock tagit det lite lugnare och stannat kvar i samma området. Sannolikt har hon slagit sig ett bytesdjur och legat kvar vid det. Att hon nu verkar ta det lite lugnar kan också bero på att hon nu börjar känna igen sig och därför slår av på takten.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen