Junseletiken flyttas till ännu en hård utsättning - fjärde gången sedan våren 2011

2013-03-08 |

Nu ska finsk-ryska vargtiken sövas och flyttas för fjärde gången.

Naturvårdsverket fattade i dag beslut att genomföra en ny flytt av finsk-ryska vargtiken i Junsele. Det blir fjärde gången hon sövs och flyttas sedan våren 2011.
Beslutet togs med stöd av en majoritet i Nationella Rovdjursrådet efter den sittning som verket hade med rådet under dagen.
Även Länsstyrelserna i Västernorrland och Västerbotten förordar en flytt av vargtiken. Rovdjursföreningen som sitter med i rådet motsatte sig en flytt med hänvisning till att föreningen vill att varg ska kunna etablera sig i norra Sverige för att underlätta spontan invandring från Finland.

Trots att man börjat prata i termer om en mjuk utsättning för att vänja henne med den nya miljön blir det en "hård" utsättning. Hon kan vända åter i första steget ut ur transportburen. Mjuka utsättningar i skyddade små hägn under några månader har varit framgångsrika i bland annat USA. Jordbruksverket tillät inte att hon sattes ensam i ett litet hägn.
Naturvårdsverket anser att situationen för rennäringen i Junseleområdet är så ohållbar att det inte finns någon annan lösning eftersom det inte går att genomföra en skyddsjakt på tiken.
Beslutet om skyddsjakt är inhiberat av Förvaltningsrätten efter att flera miljöföreningar överklagat jaktbeslutet. Bland de klagande finns Rovdjursföreningen.
- Vi är medvetna om att en flytt kan medföra risker för vargtiken. Därför har vi inför detta beslut rådgjort med veterinärer och forskare. Det märkarteam som vi anlitar vid flytt av varg kommer att medverka i genomförandet av flytten av vargtiken från området till ett område till Mellansverige där förutsättningarna för etablering av varg är lämpligare, och det är Naturvårdsverket som ansvarar för flytten säger Ruona Burman, viltsamordnare på Naturvårdsverket.
- Vi anser att situationen är allvarlig och ohållbar för renskötseln i området. Utöver den nuvarande problembilden är det stor sannolikhet att vargtiken blir kvar i området och problemen kommer sannolikt att uppstå igen, säger Irene Hedlund, rovdjurschef på Länsstyrelsen i Västernorrland.

Redovisade skador för renskötseln:
 I området finns mellan 4 000 och 5 000 renar. Vargtikens närvaro gör det svårt att bedriva en ordnad renskötsel. Skadorna är omfattande. Det har även förvaltningsrätten ansett.

  • Tiken har ensam rivit minst 33 renar. Upprepade jaktförsök från vargtiken gör att renhjordarna splittras. Renskötarna uppger att det kan ta närmare två månader att samla ihop hjordarna igen.
  • Svårigheter med att smala ihop renhjordarna innebär mycket extraarbete för renskötarna och de får inte med sig renarna upp till kalvningsområdena i fjällen. Det leder till att många renar kan bli kvar i området fram till hösten och resultatet blir störningar och skador för andra markägare. Det strider också mot regelverket för renskötseln.
  • Renarna stressas av vargens närvaro och särskilt känsliga är dräktiga vajor som inte får betesro. Under vinter och vårvinter är renhjorden, som främst består av dräktiga vajor; extra känslig för störningar av olika slag.
  • Om den viktiga betesron störs kan detta resultera i att foster dör, att kalven föds så svag att den inte överlever eller, om den överlever, att vajan inte klarar av att producera tillräckligt med mjölk till kalven.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen