Jämtland fick sju nya vargar på skyddsjaktsdelegationen

2012-12-19 |

För någon vecka sedan nådde Länsstyrelsen i Jämtland taket i den skyddsjaktsdelegation på sju vargar som man haft under 2012.
Nu har man fått sju ytterligare vargar av Naturvårdsverket att ta ansvar för. Delegationen gäller året ut.

Sedan skyddsjakt på den sjunde vargen godkändes har tre ytterligare ansökningar kommit in till Länsstyrelsen. Dessa skickades vidare till Naturvårdsverket.
Naturvårdsverket skickade tillbaka ansökningarna tillsammans med en ny delegation på ytterligare sju vargar. till årets slut.
För närvarande finns tillstånd för skyddsjakt på sex vargar.
Godkänner Länsstyrelsen även de tre nya ansökningarna innebär det att 10 vargar skjuts inom det jämtländska renbetesområdet på bara en månad.
Samtliga vargar som är föremål för skyddsvakt i Jämtland kommer söderifrån. Alla är från den gren av den svenska populationen som beskrivs som inavlad, de är alltså avkommor från vargar som är mer eller mindre släkt med varandra.
Länsstyrelsen tar bajsprov för DNA-analys och därför vet man till och med vilket revir i Mellansverige vargarna härstammar från. Så vet vi till exempel att den finsk-ryska vargtiken i Junsele fått ihop det med en värmländsk varg från Acksjöreviret norr om Hagfors. Plöstligt är denna värmlänning en av de viktigare vargarna i landet.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen