Jaktledaren hoppade av jakten på Gräsövargen

2012-06-29 |

Förra helgen angrep och dödade en varg 19 får på ön Lilla Risten utanför Öregrund i Roslagen. På Länsstyrelsens initiativ gick Naturvårdsverket med på skyddsjakt vilket meddelades muntligt. En jaktledare utsågs och jakten kunder inledas.
I dag fredag när skyddsjaktsbeslutet blev mer formellt på papper lämnade jaktledaren sitt uppdrag och jakten på vargen har därmed avbrutits tillfälligt.

Orsaken till jaktledarens avhoppet är inte känt, men troligen har det att göra med de bestämmelser för jakten som följde med det mer formella beslutet:
Endast kulvapen får användas mot vargen och den får inte skjutas simmande i vattnet. Jakten ska vara avslutad 8 juli, nästa söndag alltså.

I ett pressmeddelande ger Lennart Nordvarg, naturvårdsdirektör på Länsstyrelsen i Uppland, uttryck för sitt missnöje med Naturvårdsverkets beslut.
Han menar att jakt med endast kulvapen är riskfyllt på de steniga och klippiga stränderna och han ifrågasätter varför vargen inte för skjutas i vattnet då den simmar.
När en ny jaktledare utsetts återupptas jakten igen på vargen som döpts till Gräsövargen. Gräsö är den långsmala ö som ligger rakt öster om Öregrund. Utanför Gräsö ligger Lilla Risten.
Några svårigheter för vargen att ta sig ut i ösystemet är det inte. Som längst handlar det om några hundra meter mellan öarna.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen