Jakthund dödad av varg i Dals Ed

2011-08-16 |

I slutet av förra veckan dödades en jakthund i de norra delarna av Dals Eds kommun.
Enligt länsstyrelsens besiktningsman finns ingen tvekan, det är varg som dödat hunden.
Hur många vargar som deltog i attacken går inte att säga.

Den dödade hunden är en så kallad plotthund, en amerikansk stövare sex år gammal, som var ute på lite träning på grävling inför björnjakten i Dalarna som inleds nästa vecka.
Ägaren släppte hunden efter kontakt med en  grävling. Det bar iväg och långt. När han med bil åkte efter fick han signal på pejlen att hunden tagit stånd på grävling, som han trodde eftersom den var stilla. När han kom fram till platsen upptäckte han sin hund död och i två delar.
Attacken skedde vid Sund som ligger på landområdet mellan sjöarna Stora Lee och Lelången. Här finns inget känt vargrevir. Men vargen kan komma från det nordligare av de två reviren som finns väster om Stora Lee. I nordänden av sjön finns flera öar som gör det möjligt för en varg att ta sig över på ett lätt sätt. Under vintern då sjön ligger har vargarna gått över isen till området mellan de båda sjöarna. De är alltså kända med området.
Det är andra gången hundens ägare får en hund dödad av varg, förra gången det hände var 1999 i Håbol.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen