Jakten över på finsk-ryskan - hon får inte röras så länge Förvaltningsrätten utreder

2013-02-18 |

Finsk-ryskan har sövts och flyttats tre gånger.

Naturvårdsverket kan inte ta nytt beslut om skyddsjakt på den finsk-ryska vargtiken i Junsele. Enligt Förvaltningsprocesslagen kan man inte ta ett nytt beslut som rör t ex en varg som ingår i en pågående prövning.

Den nya ansökan om skyddsjakt som lämnades in i fredags kan därmed inte Länsstyrelsen ta något beslut om. Vargtiken har fortfarande ett skydd, den här gången av lagen.

Och eftersom finsk-ryskan är huvudperson i den rättsliga prövning som görs av Naturvårdsverkets beslut 11 januari att tillåta skyddsjakt på henne är hon skyddad tills dess att rätten kommer med sitt utslag.

Förvaltningsrätten i Stockholm har fördjupat sig i de regler som gäller i processlagen vilket alltså betyder att vargtiken inte får röras under den pågående prövningen.

Fram till om och med i torsdags 14 februari var vargtiken skyddad från skyddsjakt av den inhibering av jakten som Förvaltningsrätten i Stockholm utfärdat. Rovdjursföreningen överklagade Naturvårdsverkets jaktbeslut 11 januari och begärde samtidigt inhibition under tiden som den rättsliga prövningen av beslutet pågick. Förvaltningsrätten meddelade inhibition. I torsdags gick jakttiden ut och därmed upphörde också inhibitionen.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen