Jägarlobbyn styr vargpolitiken

2012-10-15 |

Regeringen verkar redo att köra över den majoritet av svenska folket som vill ha en livskraftig vargstam, negligera Naturvårdsverket och kringgå sin egen vargkommitté - allt för att tillfredsställa jägarlobbyns högljudda krav på vargjakt.

Den genetiska rensningsjakt, eller urvalsjakt som Naturvårdsverket kallar den, som nu utreds är ett vågspel som möjligen skulle kunna fungera i teorin. Och även då förutsätts att man lyckas sätta in tillräckligt många nya obesläktade vargar i den svenska vargstammen, något som totalt misslyckats hittills.

I praktiken vore en sådan jakt ett oetiskt och riskfyllt företag som kan innebära en massiv avskjutning av varg till ingen nytta. Detta hindrar inte regeringen från att agera för den genetiska rensningsjakten, som ett alternativ till licensjakt.

För att införa jakt är regeringen betjänt av ett lågt värde på gynnsam bevarandestatus, alltså ett värde på hur många vargar som krävs för en livskraftig stam. Naturvårdsverket ska ta fram sådana värden för alla rovdjur och regeringen beslutade att de skulle baseras på så kallade sårbarhetsanalyser.

Sårbarhetsanalyser som metod ger låga värden och de förordas av Svenska Jägareförbundet. I ett brev till sina medlemmar gratulerar de sig själva för att de lyckats lobba
in sårbarhetsanalyserna hos regeringen.

Även övriga premisser som regeringen angett borgar för ett lågt värde på hur många vargar som ska få finnas i Sverige. Bland annat bortser analysen från det största hotet, den genetiska isoleringen, vilket i praktiken gör den oanvändbar. Resultatet blir troligen ett avsevärt lägre värde än de 450 vargar rovdjursutredningen, som presenterades i våras, kom fram till. En rovdjursutredning som Jägareförbundet ansåg att regeringen skulle skrota, vilket också skedde. Så trots att sårbarhetanalysen för varg är undermålig som beslutsunderlag, enligt forskarna själva och utomstående experter, verkar den utgöra en vetenskaplig grund för att fastställa vargstammens storlek. Med ett värde för gynnsam bevarandestatus på plats blir också förvaltningsplanen komplett vilket regeringen hoppas ska få EU-kommissionen att acceptera vargjakt.

Men regeringens ansträngningar till trots har Naturvårdsverket ändå kommit fram till att licensjakt inte är möjlig förrän frågan om den genetiska förstärkningen är löst. Miljöminister Lena Ek flaggar för att regeringen eventuellt tänker förbise detta faktum och ändå genomföra en licensjakt nästa år. Och som reservutgång har man dessutom den genetiska rensningsjakten som, såvitt vi förstår, redan är under utredning.

Det viktigaste är att vi får jaga varg, inte vad man kallar jakten, har Jägareförbundets Gunnar Glöersen sagt och detta verkar vara även regeringens linje.

I detta läge kan man undra över vilken roll vargkommittén förmodas spela. Kommittén tillsattes av regeringen för att nå en bredare förankring av rovdjurspolitiken men har kringgåtts i alla avgörande beslut. Knäckfrågorna skjuts på framtiden samtidigt som regeringens orimligt snåla tidsplaner hindrar insyn och delaktighet. Detta har vi, tillsammans med Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF uttryckt vår oro över i ett brev till miljöminister Lena Ek.

Allt tyder på att regeringens främsta mål är att få till stånd en ny vargjakt för vintern 2013 – kosta vad det kosta vill för vargstammen, förankringen och opinionen.

Ann Dahlerus
generalsekreterare
Svenska Rovdjursföreningen

 PUBLICERAD I AFTONBLADET

Dokument för nedladdning

Testfil.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen