Jägare - ta hänsyn till rovdjuren!

2008-01-03 |

Varför bryr sig inte jägare om när Länsstyrelsen varnar för varg i visst område? Utan omtanke om hunden bara släpper de den fritt. Jägarna måste ta ansvar för sina hundar. Som hundägare har jag bara skyldigheter. Skyll inte på vargen när uppmaning gått ut att inte släppa hunden. Jägarna kan inte hela tiden ropa på skyddsjakt när de inte bryr sig om varningar.

Rovdjursjakten skall inte skötas regionalt. Jägarna kan hålla på med sin hobby men måste visa hänsyn mot rovdjuren och respektera dem. Vargen hör hemma i naturen, hunden är bara där för jägarens hobby. De flesta medborgare i Sverige vill ha rovdjur i naturen. Och så länge det förekommer illegal jakt kommer det inte att bli möjligt med någon reglerad jakt på rovdjur.

Det är ett litet fåtal som nedlåter sig till sådan verksamhet. Jaktorganisationerna måste ta tag i det och kräva av sina medlemmar att sådan typ av jakt inte får förekomma. Jag tror det enda rätta är att hota med uteslutning ur den organisation man är medlem i. Jägarorganisationerna måste agera kraftfullt mot all olaga jakt. Som det är nu är det väldigt tyst från jägarnas organisationer. De som håller på med olaga jakt förstör ryktet för andra jägare.

Torbjörn Eriksson
Regionansvarig Svenska Rovdjursföreningen Örebro Län

Publicerad i Nerikes Allehanda 2008-01-03

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen