Ingen hund i den skandinaviska vargpopulationen

2019-03-29 |

Junseletiken såg inte ut som förväntat då hon var mer gul än andra vargar, och ryktet att hon var en hybrid tog fart. Men några hundgener gick inte att finna hos henne. här en bild från den första flytten från Härjedalen ner till Kilsbergen.

Det finns inga spår efter hund i den svensk/skandinaviska vargpopulationen.
Det slår en genetisk kartläggning fast som gjorts vid Evolutionsbiologiskt Centrum på Uppsala universitet. Detta är bara en i raden av alla undersökningar som gjorts för att fastställa vår vargpopulations bakgrund. Alla visar samma sak. Det finns inga spår efter hund.

De som hävdar att vår population består av varg/hund-hybrider är de så kallade vargmotståndarna. Och syftet med det är att om så var fallet skulle kunna hävda några hybrider skall vi inte ha i den svenska naturen.
Kommer ni ihåg Junseletiken, invandrarvargen som flyttades söder ut fyra gånger från södra renskötselområdet. Fyra gånger gick hon tillbaka till i stort sett samma område där hon blev infångad.
Hon var gulare än de flesta vargar och snart var ryktesspridningen igång att hon var en hybrid från den ryskfinska populationen. Trots att Grimsö kunder konstatera att hon inte bar på några hundgener fortsatte motståndarna hävda att hon var ett resultat från Sovjettiden då gränsvakterna vid finskryska gränsen parade hund med varg för att få fram goda gränsbevakare.
Redan våren 2014 publicerade Grimsö tillsammans med Skadulv en rapport om den nuvarande skandinaviska vargpopualationen som gav klart besked om dess härstamning. Samtliga sju vargar som vandrat in i Sverige och som ligger till grund för vår nuvarande population härstammar från den finskryska populationen. Och några hundgener har inte konstaterats.
Ä De utvecklingslinjer som finns i den skandinaviska vargstammen har
inte hittats hos några hundar, säger Hans Ellegren, professor i
evolutionsbiologi, som lett den nu aktuella studien. Arbetet har genomförst av Linnéa Smeds som är bioinformatiker och doktorand vid Evolutionsbiologiskt Centrum.




Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen