Här skall vuxna nordligt infångade vargar slussas ut i Mellansverige

2011-11-15 |

Foto: Naturvårdsverket. Den finskryska vargtiken släpps ut på en skogsväg i Kils

Nu har Länsstyrelserna redovisat sina beslut om utsättningsplatser till Naturvårdsverket. Det är åtta län i mellersta Sverige som fått i uppdrag av regeringen att peka ut två lämpliga områden vardera för utsättning av varg.
- Utsättningsplatsen fungerar sannolikt som en sluss. Det är inte troligt att de stannar i området. Erfarenhet från både Sverige och Nordamerika från tidigare flyttar visar att de vandrar iväg från utsläppsplatsen. Vart de väljer att ta vägen eller bilda revir kan man inte på förhand förutse eller styra, säger Helene Lindahl Vik, projektledare på Naturvårdsverket.

Alla länsstyrelserna har skickat in redovisningar tillNaturvårdsverket. Flertalet av de länsstyrelser som pekat ut utsättningsområden har genomfört informationsmöten eller skickat ut remisser inför sitt beslut. Länsstyrelserna har tryckt på behovet att informera och förankra i samband med flytt av varg.

Nio platser i sex län
Sammanlagt nio utsättningsområden har pekats ut. Två av länsstyrelserna, Dalarna och Värmland, har inte pekat ut områden eftersom de inte kunnat finna lämpliga sådana i sina län. Två av länen har pekat ut ett stort område var som kan användas som två.
Områdena kan nu användas av Naturvårdsverket i samband med Naturvårdsverkets regeringsuppdrag att förbättra den svenska vargstammens genetiska situation.
– Utsättningsplatserna är viktiga för det uppdrag vi har från regeringen om att minska inaveln i den svenska vargstammen. Syftet är att den svenska vargstammen ska uppnå målet om en gynnsam bevarandestatus, det vill säga att vargen har goda möjligheter till långsiktig överlevnad. Att flytta genetiskt viktiga vargar kan vara en åtgärd för att kunna behålla dem och på så sätt minska inaveln hos vargstammen i Sverige, säger Helene Lindahl Vik, projektledare på Naturvårdsverket.

Föreslagna områden

Gävleborg: Nordanstig/Hudiksvall och Gävle kommun

Västra Götaland: Svenljunga/Tranemo/Mark och Karlsborg/Töreboda

Stockholms län: Rimbo/Hallstavik

Uppsala län: Heby kommun

Västmanland: Färnebofjärdens nationalpark (Dalälvsdeltat)

Örebro län: Tivedensskogarna

Dalarna och Värmland har inte föreslagit några områden

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen