Gemensam överklagan på överdriven licensjakt i Gävleborg

2016-10-30 |

Svenska Rovdjursföreningen har tillsammans med Naturskyddsföreningen i Gävleborg överklagat licensjakten på sex vargar Blybergetreviret.
Reviret är det senaste reviret i länet.
Länsstyrelsens val av revir i licensbeslutet har väckt förvåning eftersom vargfamiljen lever ganska anonymt.

Liksom i överklagandena av licensjakt på varg i Dalarna, Värmland och Örebro län förklarar föreningarna i överklagandet att beslutet om licensjakt på punkt efter punkt strider mot EU:s art- och habitatdirektiv.

Föreningarna är också mycket kritiska mot att länsstyrelsen i beslutet rekommenderar att låta två till tre lösa hundar samtidigt förfölja en varg. Föreningarna menar att detta strider mot jaktlagen.

Föreningarna påpekar också att antalet får i Gävleborgs län ökat med 86 procent sedan millennieskiftet, samtidigt som vargpopulationen etablerats och vuxit i länet, samt att det numera fälls ungefär dubbelt så många älgar i länet som under tidigt 1970-tal, trots att det inte fanns några vargar där då. I ljuset av detta framstår länsstyrelsens beskrivning av läget för tamdjurshållning och älgförvaltning som överdrivet negativ, och beslutet om licensjakt på en hel familjegrupp står inte i proportion till de problem som licensjakten förmodas lösa.

Dokument för nedladdning

SRF & NF Gävleborg Överklagande licensjaktsbeslut 2016 Gävleborg.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen