Forskare slår fast: Antalet vargar måste blir fler för att nå en gynnsam bevarandestatus

2015-10-06 |

Kenth Nauclér ser en utveckling åt rätt håll i Naturvårdsverkets nya siffror för vargpopulationens Gyps.

Minst 300 vargar behövs i den svenska populationen för en gynnsam bevarandestatus.
Det är Naturvårdsverkets svar till Regeringen som gett myndigheten i uppdrag att ta fram en siffra på hur många vargar som skall finnas i Sverige för att den svenska populationen skall kunna betraktas som livskraftig på lång sikt.
- Det här en utveckling av vargpopulationen som går åt rätt håll, säger Rovdjursföreningens ordförande Kenth Nauclér.

Siffran 300 gäller under förutsättning att det kommer in en finskrysk varg vart femte år. 300 är också den miniminivå som ska gälla.
Samtidigt säger forskargruppen som tagit fram underlaget att antalet vargar för hela Fenoskandia bör vara 1 700. Fenoskandia är det geografiska område som omfattar skandinaviska halvön tillsammans med Finland, ryska Karelen och
Kolahalvön.
- Men för att vi ska känna oss riktigt trygga måste Regeringen ge
Jägareförbundet och övriga jägarorganisationer som får skattemedel till
sin verksamhet att verka för att den omfattande tjuvjakten på varg
upphör, säger Nauclér vidare.
Under de två senaste vintrarna har minst sex revir på gränsen
mellan Dalarna och Värmland tömts på varg och mycket talar för att det
handlar om tjuvjakt i flera av reviren.
Eftersom Sverige från nu ska inventera antalet familjegrupper – tre vargar varav en som revirmarkerar – istället för revir med föryngringar kommer omräkningssiffran för att beräkna det totala antalet vargar i landet att sänkas från dagens tio till åtta. 27 revir som gäller nu måste öka till drygt 37 för att nå miniminivån.
Utöver det ska finnas en förvaltningsnivå med god
fallhöjd ner till miniminivån. Vilket borde innebära minst två extra
revir per varglän.
Vilket medför att hela processen med mininivån per län och revir med föryngring som genomfördes förra året måste göras om.
De miniminivåer som länens respektive Viltförvaltningsdelegation då
bestämde utgick från 27 revir för hela landet.
Eftersom antalet varglän i princip är de samma som tidigare kommer miniminivån 37 familjegrupper att fördelas på samma län som tidigare.
Regeringen har också bett Naturvårdsverket att se över reglerna för skyddsjakt på varg. Där föreslår Naturvårdsverket ingen förändring eftersom man anser
att gällande regler väl täcker in de situationer som kan uppstå för att
tillstånd för skyddsjakt skall ges.
Dock ska man se över reglerna hur valpar efter invandrade vargar ska behandlas vid krav på skyddsjakt.
- Vi har ett tillägg till detta som handlar om skyddsjakt under
betesperioden i revir som har valpar. Det är inte en etiskt hantering av
ett skyddsproblem att skjuta vargföräldrar med valpar, säger Kenth Nauclér.
Jan Bergstam

Dokument för nedladdning

Delredovisning Gyps Varg.pdf

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen