Finskryskan och hennes hane ska dö i skyddsjakt - ingen annan lösning enligt Naturvårdsverket

2013-01-11 |

Naturvårdsverket har beslutat att bevilja skyddsjakt på vargparet i Junsele. Skadorna för rennäringen i området är omfattande och Naturvårdsverket gör bedömningen att det inte finns någon annan lämplig lösning. Vargtiken har tidigare flyttats vid tre tillfällen

Nu gör Naturvårdsverket bedömningen att det inte är etiskt försvarbart att flytta vargtiken en fjärde gång. Det är inte enbart sövningen som är påfrestande för vargen utan även de långa transporterna. Det är också risk för att hon återvänder till området. Det har hon gjort vid tidigare flyttar.

- Vargtiken är viktig för att minska inaveln i den svenska vargstammen. Trots det har vi beslutat om skyddsjakt. Det är tråkigt men vi ser inte att det finns någon annan lösning för vargparet. De berörda samebyarna och länsstyrelserna har gjort omfattande insatser för att minska skadorna i renskötselområdet men skadorna för rennäringen är redan omfattande och att behålla vargparet i området över vintern är inte rimligt, säger Maria Ågren, generaldirektör på Naturvårdsverket.

Länsstyrelsen i Västernorrland har konstaterat att vargarna rivit ett tiotal renar. Vargarna har också gjort många jaktförsök med spridda renhjordar och stressade renar som följd. När renarna sprider ut sig i områden där de normalt inte brukar vara kan det till exempel få konsekvenser för trafiken med ökad risk för trafikolyckor med ren. Det försvårar också arbetet med bevaka renarna när de sprider ut sig över hela reviret. Då blir det också svårt att skrämma bort vargarna från renarna eftersom de finns i hela reviret.

- Den skada som samebyn riskerar att drabbas av uppfyller jaktlagstiftningens krav på allvarlig skada eftersom stora förluster hotar rennäringen i området men även den enskilde renägarens möjligheter till att bedriva rennäring, förklarar Maria Ågren.

Arbetet med genetisk förstärkning fortsätter Vargtiken är viktig för att minska inaveln i den svenska vargstammen och både regeringen och Naturvårdsverket hade förhoppningar om att hon skulle få valpar i vår.

- Arbetet med genetisk förstärkning är svårt och komplext och är ett långsiktigt arbete. Nu arbetar vidare med att förbereda en utsättning av vargvalpar från djurparker till vilda vargars revir i vår. Vi kommer att påbörja arbetet med att märka tikar så snart det finns spårsnö, berättar Maria Ågren.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen