Finskryska vargtiken har inte "hörts av" sedan 16 juni då hon fanns rakt öser om Idre.

2011-06-16 |

Foto: Naturvårdsverket Ska hon utsättas för detta igen och bli flyttad och starta en ny lång vandring tillbaka. Lär vi oss inget?

Idre sameby vill få bort den finksryska vargtiken från sina betesmarker.
Hon har redan varit farligt nära Nipfjället där byn har delar av sitt sommarbete dit man snart flyttar vajor med kalvar från kalvningsfjället.
Men var är hon! Hennes GPS-sändare har inte hört av sig sedan 16 juni då hon fanns rakt öster från Idre.
Ungefär vid den här tiden kom också krav från Idre sameby att hon skulle flyttas.

- Vi kan inte ha henne här, säger byns talesman Benny Jonsson till Jakt & Jägare.
Naturvårdsveket har snart en begäran på sitt skrivbord om att flytta vargtiken.
När vi förutspådde en flytt av henne förr eller senare då det stod klart att hon etablerat sig på Idresamernas betesmarker är alltså på väg att hända.
Men frågan är hur det ska gå till. Det är en sak att leta upp och söva en varg under snöperioden. Den enda varg, som vi känner till, som hittills flyttats under barmarksperioden var den varg som 1984 gick ner till Skåne och sövdes från bil ute på en åker utanför Falsterbo.
Dessutom är finskryskan väl medveten om vad ljudet från en helikopter innebär, så hon lär nog hålla sig undan inne i någon tätning. Och då blir det i praktiken omöjligt att komma till skott. En bedövningspil lär inget man skjuter på långa avstånd.
Eftersom man snart ska flytta vajor och kalvar närmare det område hon trampar in vill samebyn förekomma istället för att stå inför faktum att ha en varg inne i renhjorden på fjället.
Vad som kommer att hända om hon inte flyttas och hon drar sig upp på sommarfjället när vajorna kommer.
Och sen kan man fråga sig varför ytterligare en flytt ska fungera. Vi som följt hennes vandring från Kilsbergen vet att vi har med en målmedveten varg att göra. Hon gick över 100 mil innan hon var tillbaka där hon infångades. De 100 milen förstår vi, men hur sjutton hittade hon tillbaka?
Det är en tragisk tanke att hon ska behöva utsättas för det här en gång till. Vi borde fatta  att hon vill bestämma själv hur hon ska gå i morgon från den plats hon är i dag.
Helene Lindahl Vik, handläggare på Naturvårdsverket, säger till Jakt & jägare att hon vill läsa samernas begäran innan hon kommenterar frågan om eventuellt ny flytt.
– När det gäller de djuretiska frågorna är de upp till veterinär att bedöma, säger hon.

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen