Fårägare vill ha förlängd jakt på Kynna

2011-11-01 |

På fredag 4 november går skyddsjakten på Kynnavargen i Småland ut. Och redan är en ansökan om en förlängning förberedd. Vargtiken har överlevt skyddsjakten sedan 20 oktober trots att alla 200 älgjägare i området haft tillstånd att skjuta henne.

Enligt LRF så kommer djuren i området att hållas ute cirka en månad till på grund av gynnsamt väder. Däremot är betessäsongen över vilket kräver utfordring ut i hagarna vilket torde innebära att djuren hålls närmare ladugårdarna.
Sedan jakten startade har inga tamdjur blivit attackerade, ändå säger Naturvårdsverkets handläggare att det är brukligt med några veckors förlängning när sådan söks.
Sändaren verkar också vara ett gissel för Kynnatiken. Inte nog med att jägarna har fått möjlighet till hennes position med några timmars förskjutning nu tar också Naturvårdsverket hjälp av sändaren eftersom man vet att hon finns kvar i området vid bedömningen om skyddsjakten skall förlängas.
Att hon inte rivit några fler tamdjur förklaras med att hon haft slaktrester att äta från den pågående älgjakten. Om hon haft det kan man ju undra varför hon gjort sig besväret att riva en egen älg. Och inte ligger det så mycket slaktrester kvar i skogen från jakten. Det är mest inälvor som lämnas kvar. Resten tas hem till slaktboden.

 

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen