Enbart för jaktens skull

2007-08-21 |

Märkligt uttalande av länsstyrelsens rovdjursansvarige Ola Larsson då han i lördagens GD anger att skälet till björnjakten är att värna folks trygghet och minska rädslan och oron hos allmänheten. Han menar vidare att jakten också avser att begränsa skadorna på tamdjur.

Det finns absolut inga belägg för att människors oro och rädsla påverkas av att ett antal björnar skjuts varje år. Det är en felaktig slutsats. Vetskapen om att viss jakt bedrivs på björn saknar grund för dem som känner verklig rädsla eller obehag.

De människor som är rädda för vilda djur är det oavsett om det förekommer jakt på arten eller ej. För dem skulle bara en total utrotning möjligen hjälpa, men då återstår allt annat i naturen att vara rädd för, som till exempel älgar och spindlar med mera.

Däremot finns det skäl att känna oro för björnjakten i sig mot bakgrund av de omfattande skadskjutningar som förekommer och att just skadskjutna björnar är de som angripit och skadat och till och med dödat människor under senare år.

Årligen skadskjuts 10-15 procent av den jakttilldelade björnkvoten i landet och för Gästriklands del är det än värre då hittills var tredje tilldelad björn har påskjutits, men inte återfunnits och högst sannolikt springer skadskjutna omkring i skogarna.

Mindre än en halv procent av landets totala björnbestånd angriper tamdjur. (Fakta från Viltskadecenter: Under perioden 1997-2005 angreps tamdjur av björn vid totalt 94 tillfällen. Detta motsvarar i snitt tio angrepp per år och under samma period kan beräknas att vi i snitt hade cirka 2 500 individer.) Att då tro att en årlig avskjutning motsvarande cirka fem procent av beståndet kan bidra till minskade tamdjursangrepp är inte seriöst såvida jakten inte är inriktad på dessa problemdjur, men så är det dessvärre inte.

Vi har den björnjakt vi har enkom för att tillgodose det jaktliga intresset och definitivt inte för att begränsa vare sig rädsla eller antalet tamdjursangrepp.

Anders Ekholm
Svenska Rovdjursföreningen
region Gävleborg

Publicerad i Gefle Dagblad 070821

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen