En varg får skyddsjagas på Vikbolandet utanför Norrköping

2011-08-23 |

Vid fem tillfällen har varg attackerat får på Vikbolandet utanför Norrköping i sommar.

Naturvårdsverket har gett tillstånd till skyddsjakt på en varg på Vikbolandet i Östergötlands län. Där har får rivits vid fem tillfällen i sommar.
Däremot avslås ansökan om skyddsjakt på en varg i Hällestad där två angrepp skett.

Naturvårdsverket bedömer att det är en varg som orsakat skadorna på Vikbolandet och en annan i Hällestad.
– Akutstängsel har satts upp vid fårhagar på Vikbolandet, men vi bedömer att det inte är möjligt att på kort sikt skydda så stora områden som behövs med rovdjursavvisande stängsel. Därför är skyddsjakt den möjlighet som nu återstår att förebygga nya angrepp, säger Göte Hamplin, handläggare på Naturvårdsverket.
Länsstyrelsen i Östergötland och Viltskadecenter gör samma bedömning.
– Skyddsjakten på denna varg hotar inte vargens överlevnad i Sverige. Utvecklingen för stammen är positiv. Den senaste inventeringen visar att det föddes 28 nya vargkullar år 2010, varav 3 i gränstrakterna mot Norge, säger Per Risberg, biträdande projektledare Robust Viltförvaltning.
Det är Lantbrukarnas Riksförbund i Östergötland som ansökt om skyddsjakt med fullmakt från fyra tamdjursägare i de berörda områdena.

Relaterade länkar

Gå till arkivet

Svar på debattartikeln med rubriken:

”Rovdjuren har bättre skydd än oss samer”


Rovdjuren i skottgluggen,igen!

Tvåpartiledare i Sametinget tillika renägare anklagar miljöpolitiken, läsfredningen av stora rovdjur, för att hota de svenska samernas ställning somurfolk. Det ”röda skynket” de ser framför sig består i att vi som nation haråtagit oss att upprätthålla den biologiska mångfalden och säkra långsiktigtlivskraftiga bestånd av björn, järv, lo och varg.
Alla fyra är som topprovdjur nyckelarter i fungerande ekosystem.
För sin argumentation använder de sig av resultatet av genomförda studier i tvånorrbottniska skogssamebyar som visar att björnar kan döda många renkalvarunder kalvarnas första levnadsmånad. Resultaten i den studien är tydliga, enstor andel nyfödda renkalvar dödades av björnar.
Vad skribenterna inte nämner är att studien genomförts i två skogssamebyar därbjörntätheten var erkänt hög och i kalvningsområden som inte utgör dennaturliga miljön för flertalet andra samebyar i landet.
Den miljön utgörs istället av kalfjällsområden där rovdjur och då särskiltbjörn förekommer glest, om än alls. Detta var den nu domesticerade renen,fjällvildrenens strategi för att undkomma rovdjur i samband med kalvning,fjällsamebyarna, som finns från Treriksröset i norr till Idre i söder utnyttjarjust detta förhållande även idag och drabbas följaktligen i mindre grad avförluster till rovdjur på sina kalvningsland.

Attuppnå och upprätthålla livskraftiga bestånd av stora rovdjur kräver enanpassning till nya förhållanden jämfört med den tid, då de var utrotade ellergränsade till utrotning. En sådan anpassning är för skogssamebyar medbjörnförekomst, att låta renarna kalva i hägn.
I den studie som omnämns ovan visar resultatet av kalvning i hägn att förlustenav renkalvar som tas av björn närmar sig noll. För att vi i Sverige skall uppnåde mål för biologisk mångfald som vi och de flesta av världens länder beslutatkrävs att vi alla samarbetar och att även de areella näringarna aktivt bidrar.
Renskötsel bedrivs enligt Sametinget idag på mer än halva landets yta. För attmildra konflikten mellan rovdjursförekomst och rennäring finns redan betydandeekonomiska bidrag för skadeförebyggande åtgärder och ersättningssystem. Det ärdå bättre att utveckla dessa och anpassa dem så att de överensstämmer mednyvunnen kunskap. Miljöpolitik hotar inte urfolk.


Jan Bergstam
Ordförande
Svenska Rovdjursföreningen